LL:s träningsverk

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Punkt

TävlingPosted by Laila Sat, March 19, 2011 10:21:53

Sammanfattning Transgrancanaria 123

Direkt efter loppet sa jag åt Krister att det var den sista tävlingen jag sprungit och det kom från hjärtat. Kanske kom känslorna utifrån det att jag aldrig någon gång under loppet kände någon glädje eller tyckte att det var kul. Inte så att det inte var fin miljö, för det var ett otroligt sceneri och jag skulle absolut inte vilja ha det ogjort. Men måhända var det förväntningarna som förstörde upplevelsen. Jag hade längtat så efter att kunna springa på foten igen, efter skadan eller ska jag säga trots skadan.

Jag jämförde också Transgrancanaria med tävlingen i alperna, CCC, där vi sprang i regn, snöblandad regn, mörker, dimma och en isande vind i princip hela tävlingen igenom. Nu tänkte jag att vi var långt söderut och skulle springa i om inte sol så åtminstone i värme. Regnet som kom i två omgångar varade sammanlagt i timmar. Jag var förberedd men ändå grymt besviken. Att jag sedan läst fel och missat att vi skulle upp på nästan 2000 meter sammanslaget med det att elevationskurvorna vi fått ut inte stämde blev som besvikelse på besvikelse. Hade jag vetat från början och kunnat ställa in mig på det hade jag sluppit bakslag. Jag blir allt som oftast även på träning trött och slut strax innan vi är hemma, oavsett längd på passet. Jag orkar det jag har föresatt mig att orka men inte mer. I sanning något jag borde träna på.

Banan i sig kändes också ganska meningslös. De 27 extra kilometrarna mot 96 km banan tillför inget mer än sträcka och höjd. Om jag skulle göra om det? Ja, faktiskt skulle jag kunna göra det. För att få en bättre resa. Kanske en bättre tid. Men jag skulle faktiskt inte rekommendera loppet. Inte 123:an men väl 96. Man behöver kanske inte alltid vara värst? Det är trots allt en fantastisk upplevelse och en galen idé att starta på sandstranden och runda den södra udden och sen korsa hela ön och komma upp vid Roque Nublo och Pico de Las Nieves och sedan gå i mål på stranden på den norra delen av ön. Det är en erfarenhet jag sent kommer att glömma och den hittills absolut jobbigaste tävlingen jag genomfört.


  • Comments(2)//trainingchamp.ojefelt.se/#post184

Transgrancanaria - målgång

TävlingPosted by Laila Fri, March 18, 2011 15:52:16

Vi kommer ut strax efter de tre spanjorerna från kontrollen i Teror men återigen försvinner de framför oss. Banmarkeringarna följer gatan genom byn som med en svag uppförslutning slingrar sig på bergssidan. Vi springer in genom en grind till något som ser ut som att i dagsljus kunna vara en fin och välskött park. Inget av det där spelar längre någon roll. Jag känner bara att snart måste vi vara i mål om jag inte ska somna springandes/gåendes/ståendes. Känner mig svimfärdig av sömnbrist. Sen, tack och lov, upphör regnet. Men vi svänger ut från parken och återigen blir stigningen brant. Skratta eller gråta? Det känns bara uppgivet. Det känns som att det är en högre makt som driver med oss. Man har verkligen ansträngt sig för att skicka oss uppför varenda bergsknalle som går att uppbåda på hela denna fördömda ö! Uppåt uppåt! När det slutligen planar ut kommer vi in på en lerig stig. Är det inte det ena är det det andra. Där uppe på åsen går det att undkomma leran genom att springa på sidan, men ganska snart när det börjar gå neråt, och på vissa ställen brant neråt, är det förenat med ”benbrytarfara” att springa. Stigen är som ett stråk av gegga nerför berget. Vi kommer ifatt de tre igen, som inte uppskattar underlaget. Jag är inte så orolig för att halka eller trilla och slå mig. Jag vill bara ner! Jag vill i mål! Jag vill sova! Trots en urusel teknik så tvekar jag inte en sekund när jag glisserar ner i geggan. Krister hittar en gren att stötta sig med. En teknik som visar sig vara sämre än min. Men vi håller tempot uppe neröver och lämnar spanjorerna bakom oss. Det blir en liten minikick som piggar upp mig lite. Och efter att ha slinkit lite hitåt och lite ditåt men mest neråt en god stund tar vi oss hela, men inte rena, ner och ut på en väg. Väl i ”trygghet” får vi en mindre glad överraskning. Leran sitter som en smäck på skorna. Vi skakar och sparkar och skrapar men leran sitter som superlim. Tillslut, med hjälp av stenar och en skarp kant med en lastpall som ligger slängd efter vägen, lyckas jag i alla fall något så när få bort det värsta av geggan från skorna. Det är lustigt för man ser leriga spår längs vägen och förstår att de närmast tävlandes före oss rönt samma öde. Jag försöker skölja av leran i en vattenpöl med föga lyckat resultat. Det som är kvar får bli kvar resonerar jag. Jag skrattar trots allt lite gott åt det dråpliga i hela situationen.

Men när vi lämnar den lättsprungna asfaltvägen och kommer ut på en grusväg så fastnar skrattet i halsen. Lervällingen fortsätter. Eller välling och välling. Det är mera som tjock gröt. Och bredvid vägen växter högt gräs och buskar och gör det omöjligt att springa där. Det är bara vägen som det över huvudtaget går att ta sig fram på. Först försöker jag att ”smyga” på sidan av vägen. Hoppa på tuvor och leta den bästa vägen, men det tar för mycket ork. Ork som jag inte har. Vi kommer ifatt fler löpare som precis som vi försöker att undvika vägen till varje pris. Men för varje gång man får ner skorna i leran är ”superlimsgeggan” där igen. Det är helt galna förhållanden. Jag får som platålöparskor och det går absolut inte att få av leran. Återigen försöker jag skaka och sparka. Trampa bort det. Stryka skorna i gräset. Plaska av dom i pölarna, men det hjälper bara inte. Först blir jag irriterad. ”Men vad i all världen?” Sen blir jag förbannad. ”Va FAAN?” Sen blir jag alldeles matt och det känns som om jag skulle vilja sätta mig ner och gråta i förtvivlan. ”Åh! Suck! Jag orkar bara inte mer nu!” Men hallå! Inget av det där skulle ju hjälpa oss. Att sätta sig ner är nog lika med att ge upp. Inte komma upp igen. Tillslut bryr jag mig inte. Jag marscherar på. Förbi de andra löparna rakt fram genom geggan. Det går inte att bry sig. ”Bring it on!

Det lutar stadigt neråt nu och tillslut kommer vi ner i botten på en uttorkad flodbädd. Om vi vore pigga skulle det säkert att gå att springa. Nu går vi. Det är runda stenar överallt och det är knappt att det går att ana en stig här. Vi flackar lite fram och tillbaka och letar efter det bästa och lättaste vägvalet men det känns som att det är same same. Krister är den piggare nu och leder vägen. Jag följer honom med nedsänkt huvud. Det känns mer som sömnbrist än ”ork”brist. Ibland tittar jag upp och låter pannlampan svepa över ravinen i jakten på banans reflexmarkeringar. Skulle ju bara fattas att vi gick fel också! Jag känner mig som i dvala. Ingen skvalradio längre i mitt huvud. Inga tankar. Det är tomt. Jag tappar också känsla för sträcka. Tid. Det är mörker runt omkring. Stenar under våra fötter. Det är som jag har stängt av alla funktioner utom benens rörelser. Ibland säger jag något. Lite för att peppa Krister framför mig, men också för att tala om för honom att jag faktiskt är kvar bakom honom. Att jag inte stupat. Det jag dock registrerar av omgivningen är lukten. Den illaluktande stanken av avlopp. Jag antar att det ligger hus och byar ovanför oss i mörkret som helt sonika släpper sitt kloakvatten rakt ner här. Det som inte syns finns inte. Men vi tar oss fram där nere och lider av det. Här kunde man sannerligen ha önskat sig en annan bansträckning. Jag vet inte hur länge vi är där nere. Så småningom blir kanterna mindre höga och vi ser bebyggelse runt omkring oss. Men vi får fortsätta där nere i flodbädden i vad som känns som ytterligare en evighet innan vi tillslut tvärt blir visade uppför en brant asfaltväg genom en by.

Och så kommer vi fram till Tenoya. Sista kontrollen sju kilometer före mål. Även där verkar supportpersonalen helt ointresserade av oss men de flyttar i alla fall på sig så vi kan plocka för oss av det som bjuds. Jag är inte sugen på nått. Dricker cola och äter ost i vanlig ordning. Vi är ju ändå snart framme vid målet. Sent om sider. Men jag bryr mig inte längre om tid. Jag kommer att vara lycklig bara vi tar oss tillbaka till Las Palmas. Och härifrån bestämmer vi oss för att springa hela vägen till målet. Det är ju liksom bara spurten kvar. Finns ingen anledning att hushålla med krafterna längre.

Banan går lite uppåt, där går vi. Krister springer men jag går med långa kliv (så långa det nu går med korta ben). Annars springer vi. Och ju närmare målet vi kommer desto fortare springer vi. Mest går det neråt och där är det lätt. Vi får lite asfalt, lite stig, lite grusväg, lite gegga och en gång får vi leta efter vägen. Som en liten sammanfattning av tävlingen. Och långsamt närmar sig kustlinjen och lysena från Las Palmas. Vi spanar efter det lilla fyrtornsliknande domen ovanpå Auditorium, den stora konserthallen vid Las Canteras stranden, där vi ska gå i mål.

Vi håller mycket gott tempo de sista kilometrarna. Vi springer förbi inte mindre än åtta andra löpare, som ingen verkar vilja spurta mot oss och jag känner mig vansinnigt pigg med tanke på tiden vi varit ute. Och trots att klockan är över 2 på natten står det ganska mycket folk vid målområdet. De hurrar och ropar när vi närmar oss. Men den där lyckan jag har känt i andra målgångar, den uteblir. Hand i hand med maken springer jag upp på målpodiet och får posera för ett foto. På nått vis känner jag mig lite snopen men måhända är det sömnbristen som gör det? Jag kommer in som nia av 22 bland damerna och totalt plats 142 (282 startande). Vi tar lite att äta och lite att dricka och så fortsätter vi längs strandpromenaden tillbaka mot hotellet. Vi är lite stela och går kanske lite stappligt men det spelar inte längre någon roll. Nu är det gjort. Från stranden i söder till stranden i norr på 26 timmar och 17 minuter.

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post183

Transgrancanaria - mot oväntade höjder

TävlingPosted by Laila Thu, March 17, 2011 17:44:05

På väg ner har jag svårt, trots trösten att vi nu passerat banans högsta punkt, att stå emot smärtan i foten. Jag tvingas till att svälja ytterligare smärtstillande medicin. Under tiden läser Krister in sig på höjdkurvorna och vi vet nu att vi ”bara” har två lite längre stigningar kvar.

Men efter att ha sprungit neråt i bara en kort stund vänder banan uppåt. Och fortsätter uppåt. I små vågformationer höjer sig terrängen sakta men säkert under oss. På ett ställe är det så brant att man satt upp ett fast rep som vi får klättra uppför. Vi stannar och läser elevationskartan igen. Återigen tvingas vi inse att det helt enkelt är fel! Vi är nu högre än Roque Nublo. Har vi gått fel? Kommit av banan? Vi förstår ingenting. Har man ändrat banan utan att informera de tävlande? Vi är helt förvirrade och desillusionerade. Det är så totalt mentalt nerbrytande att det är svårt att motivera sig att överhuvudtaget fortsätta. Från att ha varit lyckliga för att de mesta stigningarna var bakom oss så är vi nu olyckligt omedvetna om fortsättningen. Vi har med andra ord inte en susning om hur mycket och hur länge till vi ska fortsätta uppåt. Och eftersom inte ens gps:ens längd har stämt med arrangörens distanser till kontrollerna kan vi inte ens lita på den. Vem kan jag tro på när allt är så här?

Vi hinner misströsta allt mer, för motluten tycks aldrig ha ett slut. Tillslut ser vi, på inte alltför långt avstånd, den stora pingisbollsradarn som är på toppen av Pico de Las Nieves, Gran Canarias högsta punkt. Så klart är vi på väg dit, men det är snopet. Vi skulle ju inte dit! Det har jag läst! Vi är lurade. Det var två extra timmars uppförsbackar! Den psykologiska effekten detta faktum haft på oss är inte lätt att beskriva. Den har haft långt värre konsekvenser för mig än både distans, tid och smärta. Jag ska tänka på det tills nästa tävling. Inga fler överraskningar för mig tack! Det får bli som till Swiss alpine maraton där jag memorerade varenda sten längs hela banan. Åtminstone varje motbacke!

Sen tar det oss 20 minuter ner till kontrollen. Garañón. 81 kilometer. Känns som himmelriket på jorden. Vi mottas som kungar. Aldrig har jag fått bättre eller vänligare service vid någon tävling någonstans. Eller är jag bara trött? Lättad?

Jag slår mig tacksamt ner på en stol längst in i tältet. Äter en portion pasta med köttfärssås. Jättegod! Jag tar också girigt för mig av ostbitarna. Kittlar dödsskönt i kistan! Det enda som är lite tråkigt är att det inte finns varm choklad att dricka, så det blir kall cola i stället.

Vi tackar för oss och drar vidare mot målet i ett fjärran Las Palmas. Pannlamporna är laddade med nya fräscha batterier och förutom att jag fryser som en hund igen så leker livet. Vi har, måste motvilligt och lite pinsamt erkännas, återigen spanat in elevationsskissen. Vi ska nu neråt och det känns otroligt lättsamt att vi äntligen ska få lite mer lättlöpt terräng. Nu ska vi äntligen kunna börja rulla på i något högre tempo i alla fall.

Behöver jag säga vad som väntar? Sinnestämningen har nog redan passerat både förvåning, fnitter, ilska, hysteri och uppgivenhet. Det som dock får uppförsbackarna att verka som ett mindre problem är Kristers hälar. Nu blir det hans tur att knapra tabletter. Vi är allt ett bra luggslitet par! Fast jag ska inte klaga längre på min fot. Smärtan har klingat av allt mer och det hugger bara till lite ibland. Så när det efter ytterligare tre rejäla ”kullar” planar ut och faktiskt så smått börjar luta lite neråt ganska löpvänligt, kan vi börja springa på i något slags tempo. Vi löper också om en engelsman som klagar på sin ena hälsena och så ett spanskt par som hejar glatt och lämnar oss fri väg. Det känns hyfsat bra och jag kan intressera mig för omgivningen igen. Vakna upp. Titta nyfiket om det finns något spännande eller annorlunda att upptäcka. Nu börjar jag att titta på klockan och fundera på målgång. Det är mindre än en mara kvar!

Mörkret faller och vi kommer så småningom ut på en asfaltsväg igen. Vi möter en bil som stannar upp och en man springer fram mot oss. ”Next control at Teror in two kilometers” säger han. Jag ber honom upprepa och frågar speciellt om kontrollen är om två kilometer. ”Yes!” Svaret går inte att missuppfatta. Vi får mat och vätska vid kontrollen upplyser han oss om. Jag blir jätteglad och positivt överraskad. Det lyfter verkligen humöret till nya höjder. Samtidigt är vi lite luttrade nu och jag vill inte ta ut något förrän jag ser det. Men det känns verkligen bra. Vi springer med glada och uppiggade steg ner genom byn vi kommit till. Men efter cirka en och en halv kilometer svänger banmarkeringarna tvärt ner från vägen och vi får följa en stig i en brant slänt neråt. Det går lätt och fort. Kanske för fort. Vi lämnar byn bakom oss. Men han sa ju två kilometer? Vi fortsätter att springa. Det finns ingen tid att förlora, men vi frågor oss VART kontrollen tog vägen. Vart tog Teror vägen? Något är galet! Igen! Krister propsar på att vi måste gå upp till byn igen och leta på kontrollen eftersom vi uppenbarligen har missat den. Jag å andra sidan vill absolut inte gå en meter extra uppför. Jag vill bara till mål. Och jag vill inte bli omsprungen när vi fått kämpa så hårt för varje kilometer. Men saken är ju den att man blir diskad om man missar en kontroll eller avviker för mycket från banan. Så vad gör vi? Mål är ju inget värt om man blir diskad! Under otroligt mycket gnäll, knorr och skäll och hela repertoaren av besvikelse och trötthet från min sida så ger jag mig motvilligt och vänder tillbaka uppför backen. Jag vet ju att Krister har rätt. Jag vet också att det inte är rätt att låta trötthet komma ut som missriktad irritation men det blir bara fel innan jag hunnit tänka. Eller vad då tänka? Som om jag ens hade kunnat göra det om jag fått tid på mig! Jag behöver sova för att fåren ska kunna stanna i hagen. För att jag ska säga rätt saker och kunna ta rätt beslut. Just nu är det bara reptilhjärnan som är med i matchen.

Vi traskar något oinspirerade uppåt igen längs stigen. Men vi hinner inte lågt förrän vi möter tre spanjorer som kommer i gott tempo med sina pannlampor fladdrande nerför sluttningen. De stannar hastigt till. På bruten engelska berättar de att de fått samma besked som vi. ”Two kilometers to the food- and waterstation!” Men inte heller de har sett röken av någon kontroll. De fortsätter och försvinner nästan omedelbart i mörkret framför oss. Vi följer i deras spår. Och kilometer läggs till kilometer och ingen kontroll. Missmodet växer igen. Vi kommer in i ytterligare ett samhälle men fortfarande ingen kontroll. Och sen börjar det regna igen. En av oss blir nog mer missmodig än den andra. En av oss har nämligen slängt sin regnponcho i en soptunna vid en bar när solen stod som högst på en molnfri himmel. Dags att vara efterklok? Hade det gjort ont att släpa på den ett tag till? Hur roligt och framför allt hur smart är det att bli genomblöt och därmed nerkyld när man varit i gång så länge som vi? Och dessutom har en bra bit kvar till mål?

Tiden blir verkligen relativ och jag blir återigen sovtrött. Meter efter meter rullar fram under våra skosulor och allt blir bara som ett svart hål. Och sen när vi väntat ur och i alla fall jag nästan börjat vänta på nästnästa kontroll, om vi nu missat den första, kommer vi fram på torget i Teror. Det smattrar rejält på tältduken av stora tunga regndroppar vid kontrollen och det är trångt av servicepersonal i tältet. Det är så trångt att man nästan får be om ursäkt och tränga sig fram för att komma åt och ta för sig av det som serveras. Det känns inte välkomnande och inte heller särskilt upplyftande och jag vill bara vidare. Tillbaka ut i regnet fast jag fryser igen. Jag har börjat få målvittring. Nu är det verkligen bara 23 kilometer kvar. 16 till nästa kontroll.

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post182

Transgrancanaria - Roque Nublo

TävlingPosted by Laila Wed, March 16, 2011 21:32:48

Banan delar på sig. De som ”bara” springer 96 kilometer får fortsätta rakt, vi andra, de tuffaste smiley, svänger tillbaka för de extra 27 kilometrarna. Vi springer fortsatt genom glesa tallskogar med ett sagolikt scenario runt omkring oss. Det går lite uppåt och lite neråt. Banan ringlar sig framåt under våra fötter. Efter ett tag inbillar jag mig att vi är på väg mot banans högsta punkt och väntar otåligt på att få se Roque Nublo, klippan i molnen (fritt översatt), dyka upp någonstans framför oss. Det börjar också bli varmt. Eller rättare sagt det blir för varmt nästan på en gång. Vi försöker att dricka ordentligt och både min och Kristers magar kurrar ordentligt nu också. Vi har inte bara missat frukost. Det är snart dags för lunch! Jag känner mig lite som Pippin i ”Sagan om ringen”. ”What about second breakfast?” Men jag ska inte klaga och säger inget om det. Vi äter lite bars och russin. Och jag kan bara hylla mina superbra löpartights. Inte bara att de håller regnet och kylan kontrollerbara. Sidfickorna gör livet så mycket enklare. Att slippa ta av sig ryggan och rota fram saker i den spar mycket energi och framför allt blir det ju av. Det är så enkelt att strunta i att äta annars då jag tänker att vi nog snart kommer till nästa kontroll.

Men sen börjar vi springa neråt. Lite förvirrade läser vi in oss på elevationsprofilen och får inte ihop det med sträckan vi sprungit. Något är lite fel. Och det går mer och mer neråt. Jag börjar misströsta. Det är varmt. Jag är hungrig. Börjar bli lite trött i benen. Backarna börjar kännas lite. Brant neråt är ju inte mycket bättre än uppåt. Jag känner att ovissheten inte är bra för mitt psyke. Vart har Roque Nublo tagit vägen? Vart har 62 kilometers kontrollen tagit vägen? Finns ju inte minsta antydan till att vi ens är på väg mot högsta punkten! Tvärtom. Vi är helt klart på väg neråt i den djupaste dalen. Och mycket riktigt springer vi en stund senare över en lång damm i dalbottnen. Och vid det laget har jag tappat räkningen över dammarna vi sprungit över. Tvivel mal ner min ork och entusiasm. Det är underligt vad psyket kan göra med prestationsförmågan!

Stigningen på andra sidan börjar och vi kommer in i en by. Precis i utkanten ligger en bar som just har öppnat för dagen. Saken är klar. Vi sitter en kort stund i skuggan och avnjuter en cola som vi delar på jag och maken. Jag saknar superlativ! En stund av lycka! Det är vi. Han och jag. Klarblå himmel. Sol. Vi är (relativt) pigg och glada. Lediga. Gör det vi vill! Dricker en cola. Det är de enkla tingen i livet som gör oss lyckliga.

Vi skapar en liten trend för av alla de löpare vi ser stannar alla efter oss och handlar. Bra dag för affärerna i den baren!

Vi följer asfaltsvägen genom byn. Vi möter en gammal man på vägen som långsamt rör sig utmed husen. Han tittar lite ointresserat på oss. Han tycker nog att vi är bra galna som rest så långt för att springa här genom hans lilla obetydliga by. Hans liv är så lugnt och annorlunda mot våra. Troligen är han helt förnöjd med livets gilla gång. Ännu en påminnelse om att vi kanske bättre ska uppskatta det vi har? Och vi har ju så mycket!

Vi svänger tvärt av vägen. Upp mitt i den branta terrängen. Återigen får benmusklerna börja jobba hårt. Bergssidan ligger rakt mot solen. Men jag trivs. Gillar att GÅ i uppförsbacke. Känns vilsamt i det tempot vi håller. Men Krister klagar på värmen och hans steg är inte längre helt rappt. Jag håller nu noggrant tiden för vätska och är enträgen med att få honom både att dricka och äta. Uppförsbacken är inte alltför lång och snart planar det ut och där dyker 62 kilometers kontrollen vid Presa de las Niñas upp. Det är en vattentank utdragen mitt i ingenstans. Det står ett gäng militärer där och hjälper oss att fylla på våra vattenflaskor. Det är allt vi får där. Själv blir jag så upphetsad och glad av att vi ÄNTLIGEN har kommit dit att jag nästan missar att springa över tidtagningsmattan. De vinkar mig tillbaka.

Jag känner mig återigen upplivad och vi gnager i oss lite müslibar och dricker ordentligt. Nu går stigen ånyo uppåt ganska brant. Men vi kommer inte långt förrän det hugger i min fot. Inte en gång utan en total smärtupplevelse. Jag känner direkt att det inte kommer att hålla. Vi sätter oss ner på varsin sten längs stigen och vi äter energikaka den här gången och jag trycker i mig två smärtstillande tabletter. På nytt rör vi oss uppåt längs stigen. Det hugger till i foten emellanåt och jag anstränger mig för att inte halta av rädsla för smärtan. Att bryta finns inte på världskartan. Jag har inte en tanke på det. Finns bara en väg tillbaka till Las Palmas och det är med hjälp av mina egna fötter. När det planar ut lite får vi nästa bakslag. Långt borta, i fjärran dis, ser vi Gran Canarias berömda landmärke, Roque Nublo. Jag bara häpnar och vi försöker ännu en gång att jämföra vår verklighet med elevationsskissen. Det stämmer bara inte.

Terrängen går lite böljande upp och ner men mest upp. Och sakta men säkert kommer vi närmare och närmare. Känns lite grann som en evighet där vi bara knogar på, fram genom ett vidsträckt landskap.

Vid 70 kilometer kommer vi till den fjärde kontrollen. Även här får vi lite enklare tilltugg. Själv känner jag att jag hade velat ha mat. Riktig mat. En rejäl energikick, men i stället blir det banan och ost. Jag dricker också två muggar med cola och fyller på en av mina flaskor med både vatten och resorb. Jag har under rådande omständigheterna känt mig förhållandevis pigg den senaste milen och ändå får jag all uppmärksamhet: ”Do you feel good?” Jag känner mig lite lätt förnärmad. De måste ta miste mellan min bleka skandinaviska hy och utmattning!

Här börjar den sista stigningen upp mot banans högsta punkt och det är med tillförsikt, nyfikenhet och ett stort mått av lättnad som vi går ut från kontrollen. Vi tar oss fram i ett landskap som man verkligen ser att det är en gammal vulkan. Stora klippformationer runt omkring oss bildar en kittelformad passage vi ska upp genom.

Helt plötsligt blir jag alldeles överrumplad. Måste bara hojta till åt Krister. Efter 14 timmar, så byter ”skvalradion” i mitt huvud låt. Efter att ha hört Mando Diao sedan start kommer det som en glad överraskning när jag får ny musik att lyssna på. Nu blir det Aha:s ”Butterfly butterfly”. Krister tittar lite oförstående på mig. Han inser inte det trevliga i det hela. Han har nog fullt upp med tävlingen! smiley

Efter en kort och lätt ”klättring” tar vi de sista stegen upp på topplatån och om vi inte hade varit mitt i en tävling hade det varit trevligt att stanna här en stund, som tusentals turister gör varje år, och beundra den 80 meter höga monoliten. Det är lätt att förstå att man i äldre tider höll detta som en helig plats. Nu skyndar vi oss bara fram och ”stämplar” och vänder sedan tillbaka samma väg vi kom. Vi har nu varit på väg i 14,5 timmar.

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post181

Transgrancanaria - regn

TävlingPosted by Laila Tue, March 15, 2011 21:58:24

Vi hinner inte ens lämna kontrollen förrän det börjar regna. Tveksamt först men ganska snart faller det stora tunga droppar ner på oss. Vi kryper in under några träd längs banan och drar på oss regnponchos. Min första tanke är att det är tröstlöst. När vi sprang CCC i höstas regnade det nästan hela loppet, drygt 19 timmar. När jag sprang i Uppsala regnade det. Nu regnar det igen. Det kan inte vara sant. Vädergudarna prövar oss. Samtidigt vet jag ju att jag tar det. På ett vis är det ju enklare att stänga av yttervärlden inne i ponchon och bara låter benen och fötterna göra jobbet. Innanför skyddet kan jag vara vart jag vill. Tankarna blir som avskärmade. Så länge man är varm och torr finns det inget att oroa sig för.

Vi svänger av vägen och stigen blir smal och brant. Undervegetationen river i plasten som fladdrar runt mina ben och höfter i regnet och vinden. Ibland fastnar jag. Det är folk runt omkring oss igen och man håller samma fart som den framför. Mitt steg i den framför mig. Någon annans steg i mitt. Framåt och uppåt. Regnet är ganska kraftigt så jag håller huvudet sänkt. Jag blir förvånad när jag ser stora kottar på stigen och marken. Tittar upp och ser i mörkret silhuetter av höga tallar. Det är omöjligt att veta hur omgivningarna ser ut. Regnet sveper in allt i vår omgivning i dimma. Jag mister alla begrep om tid. Försöker att hålla koll på varje halvtimme för att kunna dricka regelbundet, annars finns inga avbrott. Terrängen bjuder inte heller på några förändringar. Det bara fortsätter och fortsätter. Likadant. Det känns inte så långt men det känns som det är för evigt. Det är bara ljudet av frasande av regnponchon och regnet som smattrar. Mina egna klafsanden när jag går genom vattenpölar och blöt jord.

Sen kommer vi återigen ut på en väg. Kristers gps indikerar att vi närmar oss nästa kontroll. Jag hinner bli lite besviken för det är längre än vi tror och jag börjar frysa. Jag måste stanna en vända bakom en buske innan vi kommer in i Tunte. Vid laget är jag genomfrusen.

Den officiella distansen vid kontroll två är 42 kilometer. Det har tagit oss drygt sex och en halv timme. Jag drar mig så långt in som möjligt i kontrolltältet och försöker hitta en plats mot tältduken där jag kan stå. Jag kollar in utbudet av mat för det här är den första matstationen. Det finns egentligen inget matnyttigt. Det är korvbröd, bars, chokladbitar, banan, apelsin och lite annat smått och gott. Det får bli banan för mig, trots att jag inte gillar det. Har ju den tron att det är det bästa för min mage.. och mig. Tar också med mig två bars som får plats i byxfickan. Krister hjälper mig att ”vaselina” in min rygg. Jag har fått skav av ryggsäcken. Inte särledes skönt.

Sen är vi på väg igen. Jag upptäcker att det har ljusnat, men pannlampan får sitta kvar. Det är knökfullt i ryggsäcken och förövrigt ska jag ju ha den igen till kväll. Den sitter bra där den sitter. Regnet upphör också, efter tre timmars ihållande regn, och det ser ut att klarna upp till en fin dag. Det är alltid likadant. Det är bara att hålla ut. Med ljuset kommer hoppet. Positivare tankar. Värme. Jag kan öppna mig mot omvärlden igen. Plötsligt känns det som ”nu är det bara 8 mil kvar!”. :-D Galet!

Livet leker igen. Banan går uppför en jättefin stenlagd stig som slingrar sig fram genom en gles tallskog. Jag stannar och tar lite kort med mobiltelefonen. Vi har läget under kontroll och allt känns bara bra. Ett nyduschat lite morgontrött landskap smyger sig fram mellan molnen som långsamt skingras och ju högre vi kommer desto mer ser vi av detta fantastiska landskap. Det känns inte alls som samma ö som vi för bara en timme sen eller två stretade fram på, genom mörker och regn.

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post179

Transgrancanaria - på väg

TävlingPosted by Laila Mon, March 14, 2011 21:47:04

Det är som vanligt i starten. Folk knuffas och vill fram. Fortast. Som om det spelar någon större roll i ett lopp som detta om man kommer ut ur startfållan på en minut eller två? Jag försöker att ignorera att jag blir puffad lite hitåt och lite ditåt. Jag vet ju att det är fel att lägga energi på sånt, men samtidigt är det svårt. Jag längtar till ensamma timmar längs banan. Där jag får vara i fred med mina tankar. Alldeles vid start är publikleden täta men vi kommer inte många meter förrän de tunnas ut och snart ligger hurraropen och ljuden från staden bakom oss.

Nu är det bränningarna som hörs. De rullar sakta in över sanden. Många har plastat in sina ben och fötter för att inte bli blöta. Men jag, och de flesta med mig, väljer att försöka undvika vattnet. Men rätt som det är kommer en förlupen våg och jagar löparskor upp på stranden och jag blir återigen irriterad. Man tycks till varje pris vilja undvika vattnet och ibland blir man helt sonika påsprungen. Ibland nästan faller jag på ändå när jag åker på rejäla tacklingar. Sur är nog rätta ordet. Jag fräser till. Om de åtminstone sa förlåt men nej. Vissa verkar helt stirriga på att ta sig fram. Återigen kan man undra om man verkligen tror att man kan vinna en ultratävling på 123 kilometer de första kilometrarna?

Det frasar i kläder och ryggsäckar och framför mig ser jag flerdubbla led med röda baklampor. När jag vänder mig om har jag en liknande syn med nu är det vita framlysen. Det ser lite underligt men lite fränt ut med alla lampor som guppar upp och ner. Precis som om vi alla låg i vattnet och red på dyningarna. Vilken syn!

Vi springer längs sandstranden runt hela Maspalomas, knappt fem kilometer. Behöver jag säga att det var sandigt? Ibland suger det i fötterna så det blir riktigt jobbigt att springa och ibland blir det bara snustorrt och fötterna slinger iväg än hit och än dit när jag försöker trycka ifrån i den lösa sanden. Det känns verkligen superjobbigt. Två gånger ber jag Krister att sakta ner. Jag är lite rädd, eller mycket, för att förlora honom ur sikte. Jag misstänker att i det scenariot kommer vi inte att ses mer förrän vid målet. DET känns inte som någon uppmuntrande tanke. Men det känns som om det går för fort för mig. Och ändå blir vi omsprungna hela tiden. Det gör mig egentligen ingenting. Jag vet att jag är långsam men jag håller i längden! Men ändå!

Jag har sprungit här många gånger förut. Och jag älskar synen av Faro de Maspalomos, fyren på Europas sydligaste punkt, där den dyker upp bakom sanddynerna när vi rundar udden. I natt ser vi bara ljuset där det stadigt och tryckt lyser ut över ett mörkt hav i en regelbunden svepning. Någonstans har jag hört att till och med självaste Christopher Columbus lär ha passerat här!

Sen kommer vi ut på andra sidan sandöknen. Jag har i vanlig ordning klätt mig för varmt och när maken tömmer sanden ur skorna byter jag till kortärmat och knölar ner jackan i ryggsäcken också. Själv är jag kanonnöjd med mina damasker och inte ett endaste litet sandkorn finns i mina skor. Men sen har jag till skillnad från vissa andra inte gjort hål i dem heller! ;-) Passar på att dricka en rejäl klunk vatten. Det gäller att börja i tid även om det inte är så varmt i natten.

Sedan får vi vända stegen inåt land och börja den långa klättringen mot toppen. Vi får halvannan kilometer springa på cykelvägen ovanför kanalen, men när vi kommer fram till motorvägen vinkas vi ner i den, mer eller mindre, torra kanalen. Och här blir det på allvar terränglöpning. Det är hala stenar med alger och lösa vicklande stenar som vrider och vänder sig när man lägger tyngden på dem. Här gäller det att vara lätt på foten igen. Ibland springer vi genom obanade snår som river i kläderna och över sopor som man slängt ner i kanalen. På broarna vi passerar under står människor och blåser i tutor och hejar. Jag vinkar glatt. För en gångs skull känner jag mig rätt cool. Trots allt är vi bara knappt 300 startande i 123 kilometers klassen. Jag är en av dem! Så just där och då känner jag mig lite värd hyllningarna!

Till slut är vi borta från vägarna och bebyggelsen. Det är också glesare med folk runt omkring oss. Det känns bättre när vi ostörda kan hålla vårt eget tempo. Det blir lugnare för själen också. Man kan klart och tydligt höra sina egna tankar och ljuden från markerna runt omkring oss. En fågel som pip till, en porlande bäck och vinden i buskarna. Vi springer länge och väl längs en grusväg i en ravin. Man kan ana konturerna av åsryggarna långt ovanför oss i mörkret. Ibland när vi ligger bredvid varandra i varsitt hjulspår pratar vi. Om hur banan kommer att se ut längre fram. Vilken tid vi kan hålla. Hur spännande det ska bli, och vackert, att se vissa delar av banan. Tankarna på målgång finns inte. Det går inte att överskåda en så lång distans. Minst två gånger i timmer dricker vi och ibland tar vi något tilltugg. Lite ”Malin”s energikaka. Lite russin. Lite powerbar. Ibland är vi helt tysta. Springer bara tillsammans. Det räcker så. Och jag hör hela tiden musiken spela. Inne i mitt huvud. Min öronmask sitter som en smäck. ”Because I got no more tears to give you after this I’m gonna lock my heart and throw away the keys I hope my love will carry on My lord I won’t forget you when I am gone”. Jag bara älskar den där låten och jag vill otroligt gärna höra den live. Igen!

Sen böjar det att bli brantare och till slut måste vi börja gå. Vi löpare dras återigen ihop som ett gummiband. Vi springer där vi kan och går där det blir för mycket uppåt. En man alldeles framför mig faller på vägen och slår sig blodig i ansiktet. Det påminner mig om att lyfta på fötterna och kolla vart jag sätter dem. På vissa ställen stupar det brant ner alldels på sidan av vägen. Ett fall där är inte att rekommendera om man vill ta sig i mål på egna ben. Eller alls.

Vi vänder oss om och långt borta och redan långt under oss ser vi ljusen från Playa del Ingles och San Agustin. Det är något vackert och nästan lite magiskt med ljus i natten på långt håll. Det är svårt att ta blicken ifrån dem. Jag tittar och tittar. När kommer jag att se något liknande igen?

Och vi springer, går, äter och dricker.

Vi kommer till första kontrollen. Efter 30 kilometer. Det är lite upplyftande att det händer något som bryter av. Och upplyftande att vi kan pricka av den första fjärdedelen. Den första kontrollen. Den första etappen. Vi viftas fram till en vattentank och får hjälp att fylla flaskorna. Man pratar till mig på spanska. Det kunde lika gärna vara kinesiska eller hebreiska. Krister ska byta strumpor och jag slår mig tacksamt ner på den låga muren bredvid honom. Det är skönt att få sitta en kort stund och slappna av i benen. Jag börjar bli trött. Sovtrött. Sömnig! Klockan är nästan fyra på morgonen. Det är läggdags för länge sen! Det är de signalerna mitt huvud sänder mig.

  • Comments(3)//trainingchamp.ojefelt.se/#post178

Starten Transgrancanaria

TävlingPosted by Laila Sun, March 13, 2011 21:46:24

Att starta vid midnatt låter lite småromantiskt. Ljumma vindar från havet, bränningarna som rullar in i mjuka toner över sanden, stranden som försvinner i mörker bortom ljuset från strandrestaurangerna och allt under stjärnorna som lyser på himlavalvet och månen som vakar över oss alla.

Men nej! Bara det att veta att man faktiskt borde SOVA på dagen före start för annars får man liksom två dagar och i värsta fall två nätter på raken utan sömn känns jobbigt. Bara det säger mig att det är bättre att starta på förmiddagen. Utvilad efter en natts god sömn!(?) Men man har ju som bekant inga val. Starten för Transgrancanaria var på natten mellan fredag och lördag. Så vi tog sovmorgon på fredag och åt en sen och stadig frukost. Fredagen var en ren och skär slappardag. Packa det sista i löparryggan. Nåla på nummerlappen. Slöa på balkongen. Slicka i sig en glass. Äta lunch. Dricka. Sen drog vi för gardinerna för att sova middag eller sova in en kommande förlorad nattsömn. Jag sov en stund, men sen kom tankarna och började rulla runt i huvudet. Tankar som jag lyckosamt dittills lyckats hålla borta. Den mentala uppladdningen var på det hela taget obefintlig. Jag hade, som sagt, haft den obestämda känslan av att jag inte skulle starta, och jag hade inte haft ork att engagera mig i förberedelser för något som skulle sluta i besvikelse. Både för mig och Krister. Och nu timmar före start, verkade det meningslöst att förbereda sig mer än rent utrustningsmässigt.

När maken gick för att kolla en sista vända på nätet så ägnade jag mig åt att plantera öronmask. Och valet var enkelt. Ett ickeval. Borlänges stolthet och mina favoriter, MANDO DIAO, skulle få stå för eventuell underhållning. Men sådant bestämmer jag ju inte riktigt över själv, men man kan alltid försöka. Så jag poppade loss till ”God knows” och ”No more tears” och det gav mig positiv energi. ”Visst kan jag! Visst vill jag! Och det kommer visst att bli roligt!” Men det är betydligt enklare att tänka sig hur man ska tänka än själva tänkandet självt när man väl är där. Om ni hänger med? Och inte alltför sällan blir det inte som man tänkt sig.

Strax efter nio snåret lullade vi i väg mot bussen som skulle ta oss till starten i Playa del Ingles. Men först stannade vi vid strandkaféet och tog varsin kopp varm choklad och croissant. Vi hejade glatt på andra som hade den gröna ”123-loppet”-västen. Plötsligt var vi alla medtävlare. Kompisar.

Vi anlände i ett kallt Playa del Ingles nästan en och en halv timme före start. Vi strosade omkring men var tillslut tvungna att söka värme på en restaurang med ytterligare en kopp varm choklad. Jag frös verkligen som en hund och längtade vansinnigt till start för att få bli varm igen. Sen trängdes vi på toan med andra tävlande och skrattande och glada människor som drack alkohol och dansade till sången av en man utspökad som Elvis Presley i sina sämsta dagar. Stämning var hög och kontrasten mot det som låg framför oss var total.

I startfållan såg vi Lizzy Hawker (som sedermera vann damklassen). Det var också enda gången jag såg henne. En liten ”jag mötte Lassie” varning. Och sen utan förvarning började massan framför och runtomkring oss att röra sig framåt. Starten hade gått!

  • Comments(2)//trainingchamp.ojefelt.se/#post175

Vägen till startlinjen

TävlingPosted by Laila Sat, March 12, 2011 11:30:26

Vägen till startlinjen på Transgrancanaria 123 var kantad av misströstan, tvivel, hårt jobb och en gnutta spirande hopp. Det mesta av oron låg i min skadade vänstra fot. Efter att ha sprungit 100 km i Uppsala i september var det färdigsprunget. Det blev otaliga besök hos läkare, sjukgymnast och kiropraktor. Men det enda som verkade hjälpa var tid. Och det tog tid. Massor med tid. Utan träning. Utan löpning. Sen blev det rehab träning. I alla dess former. Timmar av alternativ träning, tappad sug och misstro över utgången. Skulle jag någonsin springa långt igen? Var det någon vits? Var det dags att lägga ner? Lägga av? Men tillslut, i mitten på december, korta löppass. Klumpiga tunga pass utan känsla, utan ambition. Fortfarande med smärta. Före start hade jag bara lyckats skrapa ihop ett enda långpass. För rädslan att slå upp eller förvärra skadan. Därmed fanns också osäkerheten om jag överhuvudtaget skulle ha en rimlig chans att ta mig i mål. Att orka. Att kunna. Jag trodde inte på allvar att jag skulle stå där, på starten, förrän bara någon vecka före.

Så det var med känslan ”bära eller brista” som jag packade väskan med tävlingsskorna och löparryggan och tog planet till Gran Canaria.

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post172
Next »