LL:s träningsverk

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Flytt

MarsPosted by Laila Sat, April 09, 2011 16:38:29
Kära läsare!

För en vecka sedan hände något med min blogg. Det var dessutom tyvärr tredje gången på lika många veckor. Den här gången var det betydligt sämre än de tidigare gångerna. Inte mindre än tio dagars bloggande försvann plus era kommentarer och ytterligare lite ändringar jag gjort på bloggen.

Vad ännu värre är att på denna vecka som nu gått har min bloggleverantör inte klarat av att återställa det förlorade datat. Jag väntar på en backup och jag väntar på besked. Men den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Jag ger upp på egen domän och flyttar till

http://trainingchamp.blogspot.com


där ni jättegärna får fortsätta att följa min träning och mitt tävlande.

Vad som händer med den här sidan vet jag inte i dagsläget. Den som lever får se. Men att försöka blogga på ett webhotell där inlägg oförklarligt försvinner och inte går att återskapa på en vecka känns meningslöst. Billigt är bra sägs det men kanske att gratis är bäst.

Välkommen att hänga med till min nya adress.


Laila




  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post190

Vårtecken

MarsPosted by Laila Wed, March 23, 2011 11:39:15

Igår var det riktigt skönt. Och jag kan bara instämma med Mikael ”In to the wild”: så har det äntligen hänt. Det blev en löprunda med sommar tights! Fast jag kan väl erkänna att jag sprang med det en gång i vintras också om än att det var lite kallare då. Igår blåste det ändå lite snålt och i motvinden uppför Skräddarbacken blev det svalt, men det var så skönt att springa mer ”lättklädd”. Jag hade dagen till ära också mina ”springa-fort-skor”. Är det fler än jag som känner sig fjäderlätt när man slipper långkallingar och tjock jacka, buff och vantar?

Efter en veckas löpuppehåll på grund av förkylningen var det tungt att springa igen. Jag hade inte riktigt rätt känsla i steget. Det som oroar dock är min hosta som fortfarande låter ganska ”djup” och envist vägrar att ge sig. Nu vill jag bli helt frisk igen!

Och gissa? I morse såg jag blommande krokusar i rabatten!

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post189

Bilder

MarsPosted by Laila Tue, March 22, 2011 20:09:30

Före klättringen uppför Njupeskär.

Snöyra på väg uppför första replängden.


På toppen av replängd två.

Ovanför fallet.

Samtliga foton: L. Svens

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post188

Isklättring

MarsPosted by Laila Mon, March 21, 2011 19:32:28

Det är cirka två kilometer att gå från parkeringen upp till Njupeskär. Vi, jag och min klätterpartner Lars, går i lagom tempo. Jag vill inte bli för varm och jag vill helst inte dra i mig mer kalluft än nödvändigt. Hostan låter fortfarande inte alls bra. Himlen är täckt av tunna slöjmoln och det är inte alls lika varmt som i går. Det blåser också. Inte särskilt kallt men ganska hårt så det gäller att vara vindtät! Det är en sagolik promenad upp genom den trolska granurskogen. Jag spanar ivrigt efter strömstare i bäcken och lavskrika bland träden men idag får jag hålla tillgodo med klättringen.
Vi är här för att hacka oss uppför Njupeskärs frusna vatten. Färgen är verkligen djupt isande blå på fallet. Det ser otroligt imponerande ut där det reser sig som en vägg längst in i kanjonen. Jag har klättrat här flera gånger förut och det är något alldeles speciellt. Omgivningen är verkligen imponerande där bergväggarna reser sig höga runtom isen. Och så tar man sig sakta högre och högre upp för att tillslut komma upp på fjället ovanför fallet.

Idag, (söndag), är förhållandena riktigt bra. Det man kanske kan klaga lite på är snöfallet. Ja, snöfall och snöfall. Snön som föll i slutet på veckan som ligger ”lös” uppe på fjället yr runt och samlas så småningom ihop och förs som i en tratt rakt ner över fallet. Rakt över oss. Jag kan dock inte klaga. Jag har buffen som tätar i nacken och så har jag mitt ”franska-kravall-polis-visir” nerfällt. Men lössnön lägger sig tät på vantarna och jackan. Jag måste skada den av mig ibland.

Lars hojtar från standplatsen, som han gör lite knappt halvvägs upp, att det är en fin hylla att stå på där. Sen är det min tur. Utrustad med isyxor i händerna och stegjärn på fötterna tar jag mig långsamt upp. Steg för steg. Jag känner att jag klättrat alldeles för lite i vinter. Jag har hyfsad teknik, men är lite nervös och håller alldeles för hårt i isyxorna. Och det är verkligen inte bra för det tar kraft. Mycket kraft. Jag har också med flit låtit bli att knyta skosnöret på storskorna ordentligen, orolig för att foten ska bli skadad igen. Det resulterar i att jag nästan ”kliver ur” skorna ibland. Det resulterar också i att jag får kramp i vaderna. Och första replängden är riktigt brant. Jag får verkligen tänka teknik. Måste planera hur jag placerar fötterna och yxorna. Trots det känner jag mig alldeles ”slutdarrig” när jag kommer upp. Där stirrar jag misstroget på ”den fina hyllan”. Den är kanske sex-sju centimeter bred, men ganska lång. Och jag kommer inte att stå bekvämt, men jag klättrar tacksamt upp på den. Slipper i alla fall hänga i selen när jag står där så även om jag nästan domnar bort i högerfoten så är det inte alltför illa. Jag har varit med om standplatser där man helt enkelt bara hängt i isskruvarna vilket inte är helt bekvämt eller trevligt.

Jag står där på hyllan mitt på isen och njuter av utsikten. Jag ser milsvitt ut över slättlandet som badar i solljuset. Omgivningen är fantastiskt vacker. Ibland knakar det till i hela isen av spänningar och om jag lägger örat närmare isen hör jag hur vattnet forsar någonstans långt bakom den blå fasaden. Jag följer också intresserat Lars framfart ovanför mig. Ibland slår han loss stora issjok som far ner över fallet bredvid mig med ett svoshande. Jag kan se vart det är lite besvärligare genom att noggrant följa hans rörelser. Han rör sig lugnt och tryggt ur mitt synfält och försvinner sedan i solskenet långt ovanför mig. Ett korppar och en falk blir osams och deras gälla skrin fyller hela klyftan där de flyger mot varandra och försöker se farligast ut. Det är ett skådespel alldeles framför mina ögon. Tyvärr har jag inte möjlighet att fotografera dem då jag säkrar Lars på väg upp mot toppen.

Sedan är det min tur. För ett ögonblick stannar jag upp och begrundar livet. Jag ser ner och tänker att jag är höjdrädd. Men jag vill insupa synen av isen under mina fötter. Jag vill se. Och jag är inte rädd. Jag vill verkligen vara närvarande. Känna! Njuta av varje ögonblick. Att optimera livets alla höjdpunkter. Öppna mina ögon och mina sinnen för nuet. Inte hasta vidare och ha så fullt upp med att göra, att jag inte egentligen hinner vara där. Jag vill minnas. Nu står jag alldeles still och bara är. Låter blick svepa över isen, över ravinens botten långt under mig, uppåt, neråt. Liksom svävandes mitt mellan himmel och jord. Och låter bara tankarna vandra fritt. Andas. Lugnt. Jag har tekniken. Jag kan klättra. Jag älskar det här! Det är här jag vill vara just nu.

Och sedan klättrar jag. Det finns inget annat som liknar isklättring. Inte ens i närheten. Det är en total upplevelse. Och det är det jag verkligen älskar med isklättringen. Alla faktorer måste vara där. Styrkan, uthålligheten, tekniken, den mentala biten och koncentrationen. Om en sak inte finns där så funkar det inte. Och isen är fin här. Yxorna sitter. Stegjärnen sitter. Jag inbillar mig när jag tittar upp för ett ögonblick att det ska bli läskigt när jag ska traversera runt ett hörn, men det är en bara en säker förflyttning i taget. En yxa, en fot, nästa fot, nästa yxa. Foten igen. Och det går så bra. Jag hör bara min egen tunga andhämtning och så vinden. Vinden på fjället ovanför mig. Flow. Det jag söker. Jag gläds av att jag kan. Jag ler. Jag är verkligen här. Nu. Och så är jag uppe i solen. Kalfjället kommer fram i mitt blickfång. Växer på längden till en vindpinad vidd ju högre jag kommer. Jag vänder mig om och tittar ner. Det är skönt men på ett vis lite dystert. Det är slut. Jag är uppe över kanten. Det var en upplevelse. Och jag känner mig lyckligt lottad. Nu kan jag efter en lyckad dag vända hemåt. Till ett varm och trygg famn hos maken. Jag har det bästa av två världar. Jag har allt.

Vi snöpulsar upp den sista biten till bron över ån och därifrån tar vi oss runt och kanar ner från fjällsidan där ravinen är som minst brant och tar oss åter ner i skuggen under fjället. Vi hämtar våra ryggsäckar vid fallets fot och vandrar så upp till vindskyddet. Nu blåser det rejält men vi har lite lä och sitter i solen och äter varsin matsäck. Jag äter ostsmörgåsarna som Krister har brett åt mig på morgonen. Livet är underbart.

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post187

Njupeskär - Sveriges högsta vattenfall

MarsPosted by Laila Sun, March 20, 2011 22:04:15
Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall. Med en total fallhöjd på cirka 125 meter och högsta fallhöjd (fritt fall) på cirka 70 meter är Njupeskär en fantasktisk syn och en förtrollande naturupplevelse.

Före klättringen.

Klättring.

"Det här är en bra standplats. Det finns en hylla att stå på!" "Ja, du får plats med halva din ena fot och jag får plats med halv min ena fot!"

Ovanför fallet på Fulufjäll efter klättringen.

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post186

Förkyld

MarsPosted by Laila Sat, March 19, 2011 17:19:32

Det har varit mycket tävlingsberättelse den här veckan och mycket lite träningsskriverier och det finns mer än en orsak till det. Förutom att skriva ner upplevelserna från Gran Canaria så är det så också att jag sitter här hemma i soffan och längtar. Huvudet är tungt, öronen susar, näsan är täppt och hosta skakar min kropp med ojämna mellanrum. Jag är helt enkelt förkyld. Idag är jag trots allt lite bättre än i går och det märks inte minst på att idag börjar jag känna mig lite rastlös. Igår var det helt ok att ligga för ankar och faktiskt bli uppassad. Idag känns det lite jobbigt. Fortfarande finner jag mig i mitt öde men jag börjar bli orolig. Både i huvudet och fötterna. Jag vill ut. Jag vill springa.

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post185

Sjåpig

MarsPosted by Laila Wed, March 16, 2011 12:48:35
Jag har suttit inne på förmiddagen och längtansfullt tittat ut på solskenet, men när jag väl var där så var jag inte lika pigg på att stanna ute. Det var kallt i luften och drog en snål vind. Gårdagskvällens löppass var en kylslagen historia och det lär väl bli likadant i kväll antar jag. Ska försöka att ta mig ut på en liten vända senare i dag ändå trots att jag fortfarande plågas av en elak hosta. Någon med bra tips på hur jag blir av med den?

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post180

Parfym

MarsPosted by Laila Mon, March 14, 2011 18:58:43

Dagens styrketräningen blev riktigt dryg på mer än ett vis. Jag lastade på mer vikter på två av tre benövningar och fick jobba rejält för att orka med mina 30 repetitioner. Det var nästan så att jag kände mig lite svimfärdig när jag reste mig från maskinerna. Men ibland måste det kännas för att ge resultat. Man kan ju liksom inte streta på precis likadant hela tiden! Och jag var så klart nöjd.

Men mitt under passet kommer en äldre kvinna in i lokalen för att träna och trots att jag var i den andra änden fick jag problem att andas. Det stack i både näsa och hals av en total vidrig parfymstank. Jag kunde med nöd och näppe genomföra passet för jag blev illamående. Det gick knappt att andas. Hur tänkte hon? Hänsyn?! Vad är det?

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post177
Next »