LL:s träningsverk

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Uppsala 100 km - tävlingsberättelsen

RM Uppsala 100 km 2010Posted by Laila Tue, September 21, 2010 23:16:35

Jag var i valet och kvalet om jag skulle springa Ultrabirken eller inte, men inspirationen var inte på topp och eftersom maken ville springa 100 km i Uppsala så kändes det bättre att följa med honom dit. Och heja på. Inte springa. Sen dök möjligheten upp att springa med en vän, som hare, och då tänkte jag att ett träningspass på 50 km vore ju helt rätt. Men Coach tyckte att om jag skulle springa 50 kunde jag lika gärna springa 100 och ställa upp i RM. Jag ville ju ändå någon gång testa och se vad jag kunde klara. Liksom på kul bara. Men det blev ju precis som vanligt drygt för alla inblandade innan jag bestämt mig. Och det gjorde jag 34 timmar före start. Typiskt mig. Dra på det så länge det går. Valet och kvalet. Att ta sig fram till en tävlingsstart har visat sig många gånger vara den svåraste biten för mig. När jag väl har varit där har det mesta funkat.

Den här gången fanns det dock ett litet problem. Min vänstra fot. Jag hade lite småkänningar i den veckorna före, men på fredagskvällen när vi vandrade Uppsala runt i jakten på restaurangen där alla skulle träffas, så gjorde det inte lite ont utan mycket ont. Jag insåg att det inte skulle funka att springa vilket kändes väldigt snopet med tanke på att jag anmält mig så sent.

Och jag blev sen till starten också. (För det fanns väl ingen som på allvar trodde att jag inte skulle starta så länge foten satt kvar?) Uppstressande sen. Jag hade inte bestämt mig för klädsel och inte för skor. Jag gick mot startplatsen med en liten påse, men insåg att jag inte skulle orka gå tillbaka efteråt och hämta ombyte så jag vände och gick tillbaka. Kastade en blick på klockan och blev riktigt stressad. Fick springa tillbaka. Rafsade ner allt i bagen och halvsprang mot starten. Händerna darrade och jag flåsade redan. Nervös för att missa starten! Bytte skor, bytte tröja, fick ut nummerlapp som jag nålade på, satt på mig damasker och försökte lägga allt så att jag snabbt skulle kunna fiska fram det jag behövde ur väskan. Gps:en fixade Krister. Jag hade inte hunnit. Marginalen till starten var minimal. Värsta tänkbara start för min del.

Planen var helt enkelt att försöka hålla ner farten. Jag hade sprungit tio mil en gång förut för två år sedan och då på en tolv timmars tävling. Jag hade inte en susning om vad jag gav mig in på! Hamnade direkt i ”fel” sällskap och det gick lite för fort för mig. Blev som tur i oturen (?) räddad av min löparmage. Toabesök nummer ett räknades in redan efter knappt fem kilometer. Not so good!

De första 45 kilometrarna rullade på. Jag sprang mestadels själv. Inne i mina egna tankar. Positivt och negativt. Försökte att hålla ett ”feel good”-tempo, men aldrig för fort och aldrig för sakta. Jag hade problem med magen och med foten. Ömsom det ena, ömsom det andra. Blev riktigt less på min mage men klagade lite för rätt person och fick ett ”supergodis” som lugnade min mage. Åtminstone i fyra mil. Försökte äta banan med jämna mellanrum och dricka var och varannan rundning. Varvet låg på 2,5 kilometer. Letade också ivrigt efter nya saker varje varv, för att kunna berätta för Maria, som jag ”lurat” att inte bara springa 50 kilometer, utan också delta i riksmästerskapet över 100 kilometer. Det roligaste jag såg var en iller som sprang efter vattenkanten på andra sidan Fyrisån. Kändes konditionsmässigt ganska bra och jag blev inte varvad alltför ofta.

Väntade hela tiden på 50 kilometers passeringen. Dels för att kunna börja räkna ner men också för att Coach alltid säger att ultralopp inte börjar förrän efter halva loppet. De sista två varven gick riktigt segt. Jag bara väntade.

Sen gick det lite fortare igen när jag väl passerat 50 kilometer. Löpningen kändes bra och jag höll god marginal mot måltiden.

Sen kom Krister ifatt mig. Det var roligt. Han sa att vi skulle springa tillsammans resten av loppet och det lät som ljuv musik i mina öron. Men det gick inte ens ett halvt varv förrän jag bara var tvungen att besöka toan igen för vilken gång? Krister tog det lugnt och vid varvningen var jag ikapp. Sen kom vi inte långt förrän han sa att jag skulle springa i mitt tempo. Det gick för fort. Det var frustrerande att inte hålla mitt tempo men det var ledsamt att ”skiljas” igen. Jag var mentalt inställd på att ha hans sällskap.

Det tog inte heller lång tid förrän jag blev trött. Med 35 kilometer kvar var jag plötsligt slut. Jag funderade på att börja gå. Men jag visste ju att om jag börjar gå kommer jag aldrig att börja springa igen. Sen funderade jag på att jag aldrig mer skulle springa en endaste meter bara jag kom i mål. Tänkte på vad jag skulle skriva på bloggen: ”no more”.

Sen kom regnet. Konstigt nog blev jag lite uppmuntrad av det. Jag tänkte lite skurkaktigt att det säkert var mer demoraliserande för mina medtävlande än för mig. Det regnade rejält men jag tänkte att för mig var det ingenting jämför med regnandet under CCC i Alperna för mindre än en månad sen. ”Keep it coming”. Och först väjde jag för pölarna som sakta växte sig större och större men tillslut var jag ändå så blöt om fötterna att det inte spelade någon roll. Tvärtom tog det bara extra tid att springa runt så det blev rakt igenom.

Det var otroligt uppmuntrande med alla hejarop från funktionärer och publik. Jag gillar det verkligen. Förutom att det främjar orken positivt så tänker man på nått annat än sitt lidande en stund. Och alltid går det några meter helt ”gratis”.

Jag insåg när tiderna per kilometer kröp upp över 6 minuter att jag skulle missa tio timmar. Det spelade mindre roll just då. Jag intalade mig själv att jag skulle vara jättenöjd med tio och en halv timme eller till och med glad bara jag överhuvudtaget skulle ta mig i mål. Och det gick så tungt. Det blev en kamp. Det kändes som att jag låg farligt nära gränsen. Jag hoppades bara att jag skulle klara av att hålla ihop det hela vägen. Längtade bara hem. Att få stänga dörren om mig och glömma allt. Jag slutade att prata med dem jag sprang om och stirrade tomt framåt. ”Jag orkar inte mer!”

Sen dök tredje platsen upp i synfältet. Som jag väntat på det när jag fortfarande var pigg. Jag hann nästan ifatt men då slog löparmagen till igen. Det var över en mil kvar och att ignorera smärtan var inte att tänka på. Men när man som jag dras med klen mage ofta så kan man i alla fall få god vana på att vara snabb. In, ner med brallorna, släpp knipet, torka, upp med brallorna, snabbtvätt, ut! En minut! Men det känns hopplöst. Den tid och sträcka man tagit in på framförvarande eller ökat mot bakomvarande är plötsligt borta och det är bara att börja om igen.

Men med två varv kvar gav jag det jag hade. Krister sprang som en tätting fram och tillbaka för att skrika och heja på mig. ”Har du nått kvar nu så klarar du tio timmar”. Jag ökade. Kollade gps:en. Fem kilometer av tio mil! Vad är väl det?

Och lyckligt, genomblöt och slut gick jag i mål. På 9 timmar 58 minuter och 24 sekunder. På tredje plats i riksmästerskapet över 100 kilometer. Jag fick bronsmedaljen av Staffan. Jag kunde knappt ta ögonen ifrån den. My God! Var det här jag? Hur gick det här till? Häftigt! Vem kunde ha trott det? Ja, inte jag i alla fall. Och drömmålet på sub tio timmar var kirrat! Härligt! Jag behöver aldrig springa 100 kilometer igen.


Tack till Andreas Falk för magstoppen!

Stort tack till Krister! Utan din "påjagning" hade det inte blivit sub tio timmar. Du vet att jag tycker att du är bäst. smiley

Tack till alla för uppmuntran och glada tillrop!

  • Comments(3)//trainingchamp.ojefelt.se/#post101

Uppsala 100 km

RM Uppsala 100 km 2010Posted by Laila Sat, September 18, 2010 21:07:23
Kom trea på RM 100 km på drömtiden 9:58:24. Är himla nöjd! Det var nog nått av det jobbigaste jag gjort! Är lyckligt hemma nu men har ganska ont i musklerna och fötterna.

Skriver mer en annan dag. Nu är jag bara trött och vill sova.

  • Comments(2)//trainingchamp.ojefelt.se/#post100