LL:s träningsverk

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Ultra Trail du Mont-Blanc - CCC - del 4 - Vallorcine till mål

UTMB - CCC 98 km 2010Posted by Laila Thu, September 09, 2010 22:00:48
Och så drar vi från Vallorcine. Stigen ut från kontrollen är ett enda gegghål och vi springer rakt igenom. Det finns ingen anledning att försöka undvika vatten och lera längre. Vi är så blöta vi kan bli och skitiga långt upp på benen. Vi har 1000 höjdmeter kvar och vi ligger nästan tjugo minuter efter schemat. Just nu bryr jag mig inte så mycket om schemat. Jag har fullt upp med att skärpa till mig. Jag håller på att ta ut målgången i förväg för det känns som att det bara är ”hemvägen” kvar. Vi har provsprungit sträckan som är kvar och vi kan den. Det känns lite som mammas gata och jag är på gränsen till lycklig. Trots regnet. Men snart är vi där vi drömt om att vara. På upploppet. Hand i hand. Under målbågen. YES! Och jag ler!

Vi håller gott tempo upp mot Col des Montets. Vi pratar på om allt möjligt. Vi springer förbi några spridda själar. Och det går lätt. För oss bägge. Och det är roligt.

Upp från Col des Montets hamnar vi bakom ett franskt par. Men vi är bägge pigga och tempot är för långsamt. Krister har tillsynes överskottenergi och går lätt om. Vi fortsätter att plocka medtävlar uppför sluttningen. Det känns himla bra och det rullar på. Men uppe på högplatån möter oss dagens sämsta förhållanden. Stigen som en gång gick här är ersatt av en iskall ”stigbred” bäck. Vi vadar i strömmen. Det är helt sjukt. Jag tänker på det stackars murmeldjuret vi såg i ett hål i den snustorra bäckfåran bredvid stigen bara för några dagar sedan. Och vi vadar vidare. Uppe i den lilla dalgången före Tête aux Vents är det sjöar av vatten. Först försöker vi ta oss runt i undervegetationen men det är hopplöst. Vi får plaska fram i gölen och det är ingen ide att gnälla. Det känns inte längre som ett problem med allt regnande och allt vatten. Det är liksom det som vi är inställda på nu.
Men sen ger Kristers pannlampa upp. Vi tvingas stanna i regnet och fiska fram en reservlampa i ryggan. Vi tänker att vi ska stanna så kort som möjligt och ordna med nya batterier i nästa kontrolls trygga hamn. Så vi fortsätter. Jag springer först nu eftersom Krister bara har ledljus. Och nu börjar den riktiga utmaningen. Dimman har tätnat och nu ser man inte från reflexmarkering till reflexmarkering. Här har arrangörerna verkligen sparat in på säkerheten. Stigen går inte att känna igen efter det myckna regnandet. Ibland finns den inte alls. Jag får gå och ”leta” efter vägen i tjockan och mörkret. Värsta effekten på lampan bara bländar mig och det är besvärligt, riktigt besvärligt att hitta vägen. Vi kommer ifatt ytterligare ett franskt par som irrar omkring. Mannen frågar mig om jag vet vägen och jag säger som det är att jag inte är säker utan måste leta. De följer oss inte och jag känner en viss oro och osäkerhet hur det ska gå för dom. Jag förbannar i mitt huvud arrangörerna som inte ordnat med adekvat antal reflexmarkeringar. Hur tänkte dom? Jag inser att det här kan sluta med en katastrof. Vad händer om fransmännen går vilse? Irrar omkring här uppe utmattade och nerfrusna?

Strax därefter kommer vi på en man som hör till organisationen. Krister pekar och säger att det är folk där nere som inte hittar och att dom måste fixa bättre markeringar, men vi stannar inte. Jag känner mig taggad. Långsamt men säkert letar jag oss fram genom dimman. Bara vi fortsätter på rätt väg kommer vi att komma ur det här. Med jämna mellanrum ruskar jag vattendropparna av skärmen på mössan. På nått sått finner jag något slags sjukt nöje i det här. Jag skulle nog vara rädd om jag började tänka på konsekvenser, men just nu är jag en kvinna med ett mission. Och jag är så säker på mig själv här och nu. Det här fixar vi.
Som från ingenstans dyker plötsligt två figurer upp ur dimman och mörkret. Den ena står och skriker i en radio och den andra sitter ihopkurad på marken med en överlevnadsfilt över axlarna. Han huttrar av köld och tittar inte upp på oss. Den andre mannen gör heller ingen intention av att vilja prata med oss så återigen springer vi bara förbi.
Vi springer om en hel rad av tävlande som går på ett enda långt led. Jag hejar lite förstrött när jag drar förbi och ingen av dem hänger på oss. Jag försöker att springa på men ibland måste jag stanna och vänta in Krister då hans pannlampa helt enkelt inte räcker till. Och jag väntar på att få se ljusen från Flégere dyka upp, men dimman döljer kontrollen för oss nästan ända tills vi är framme vid den. Vi dyker in och fyller mer vatten och dånar så rakt ut på andra sidan.

När Krister berättar att vi ligger en god stund efter schemat så bestämmer jag mig för att inte bry mig längre. Jag känner att det annars skulle ge mig negativ energi som med största sannolikhet inte bara gör mig mindre pigg utan också långsammare. Jag är verkligen överraskad eftersom jag trodde att kontrollen låg uppe vid linbanestationen. Nu ligger den en god bit hitom och dessutom har vi en liten uppförsbacke kvar på det viset. Sången jag skulle ha sjungit här är totalt bortglömd men känslan är oslagbar. Nu är det så nära. Nu vet vi att vi klarar det. Nu kan jag börja fantisera om en varm dusch. Något att äta. Och framför allt om att få krypa ner i min goa sovsäck och slänga huvudet på kudden.
Ganska snart kommer vi på att vi glömt något. Stigen ner är rejält fylld med rötter och en bra pannlampa är ett krav för att kunna springa säkert. Vi tar oss tiden att fixa reservbatterier i Kristers lampa så att han kan lysa upp sin väg. Och så bär det iväg neråt. Nu har han tagit ledningen och han springer som aldrig förr. Han drar som en livrädd hare och jag har fullt schå att hänga med. Det går verkligen undan neröver. Det är som om ingen av oss känner någon trötthet och jag gör det verkligen inte. ”Segervittringen” är stark. Glädjen är ännu starkare. Och vi springer om flera löpare. Vi tar oss tiden vid den lilla serveringen lite mer än halvvägs ner att stanna och dricka varsin mugg vatten men sen är det järnet som gäller. Men nu är det min pannlampa som ger upp. Tur i oturen så kommer vi ut på en liten väg och kan springa sida vid sida. Krister lyser upp bägge våras vägar.

Och det är roligt! Precis som Krister hela tiden sagt att vi ska ha. När vi kommer ut på asfalten och har mindre än två kilometer kvar känner jag att jag börjar krokna lite. Det går helt enkelt för fort för mig nu. Det står tre regnponchosprydda damer, mitt i regnet, på trottoaren och hejar på oss. Strax efter 5 på morgonen! Vi tackar och hejar tillbaka!
Och så är vi där. På upploppsrakan. Det är vad jag förväntat mig, Chamonix torg och gator ligger öde, men det är ändå lite snopet. Jag har ju sett när folk sprang i mål förra året och åskådarleden var täta, man spelade pampig musik och hela stan var en enda stor fest. Men det är känsla att efter en dag och en natt få gå i mål. Och det blev som jag drömt om och hoppats, i mörker. För tiden jag knäpper av då vi sida vid sida, hand i hand, springer in i målet är 19:25:20 och det är innebär att vårt mål är uppfyllt. Jag vill jubla men möts av en ung man som frågar om vi åkt buss från Vallorcine. Varken jag eller Krister förstår någonting så han upprepar frågan om vi åkt buss. Vi fattar ingenting och är tvungna att fråga ännu en gång vad han menar och han upprepar sin fråga ytterligare en gång så det inte råder någon tvekan om vad han säger. Och jag, jag blir förbannad. Jag hytter med fingret och går närmare honom så min, vid det här laget utan tvekan, mindre friska andedräkt fläktar i hans ansikte. ”Vi startade klockan 10 igår från Courmayeur, har sprungit 98 kilometer i hällregn, i dimma, i hård vind. Vi har sprungit varenda meter alldeles själva, genom gegga och bäckar, och du frågar om vi har åkt BUSS?
Han tar ett kliv tillbaka och säger nej, nej och mumlar något urskuldande. Han berättar på bruten usel engelska att tävlingen av avblåst i Vallorcine vid tre i natt och att alla har bussats tillbaka.
Jag blir både förvånad och inte. Det var det enda vettiga beslutet att ta under rådande förhållanden och jag tänker återigen på den hukande mannen under överlevnadsfilten mitt ute på fjället.
Men vi blir oroliga. Kommer vårt resultat inte att räknas nu? Blotta tanken är grym och mindre rolig. En kvinna kommer fram och förklarar igen att tävlingen brutits men försäkrar oss om att vårt resultat är officiellt och kommer att gillas. Något lugnare slussar vi oss själva vidare till pristältet där vår belöning, ”CCC Finisher”västen delas ut. Sen går vi vidare mot informationstältet för att försöka ta reda på vår placering. Den är totalt 293:a (av 1800) och jag kom in som dam nummer 20. Behöver jag säga att vi är nöjda?
Maten skippar vi. Vi går huttrande av köld tillbaka till ruta ett, campingen, vårt tält, vårt hem. Vi drar av oss våra smutsiga och blöta kläder och det värsta lägger vi i en hög utanför tältet. Jag ler förnöjt då jag plockar av mig mina nya fina(?) damasker. Inte enda ena gång har jag haft problem. Inte en enda sten eller gruskort. Fantastiskt. Vilket köp!
Jag fastnar i duschen. Det varma vattnet gör underverk på mina alldeles skrynkliga vita fötter. Och jag pillar bort plåstret på ryggen som jag helt glömt bort. Det har suttit alldeles förträffligt. Jag har inte haft några mer problem av ryggsäcken. Jag ler för mig själv och njuter. När jag går tillbaka till tältet har det börjat ljusna. Krister ligger sedan länge nedkrupen i sin sovsäck och John Blund väntar vid hans sida på att jag också ska komma till ro i ljudet av regnets smattrande mot tältduken.

  • Comments(3)//trainingchamp.ojefelt.se/#post94

Ultra Trail du Mont-Blanc - CCC - del 3 - Champex till Vallorcine

UTMB - CCC 98 km 2010Posted by Laila Wed, September 08, 2010 17:01:41
Ut från Champex springer vi i en alldeles lagom nerförsbacke som bara rullar på. Vi är vid gott mod både Krister och jag. Det mörknar snabbt och nästa motlut tar vid. Jag inser att det var ett otroligt smart drag att fixa med pannlampan inne på kontrollen. Det hade blivit mindre roligt och absolut mindre bra att öppna säcken och greja med lampan i regnet som bara vägrar att minska i intensitet. Jag måste småskratta lite för mig själv. Är det verkligen möjligt att det kan regna så intensivt så länge? Det måste ju bara ge sig snart? Men jag förundras också över att jag efter mer än elva timmar och närmare 3000 höjdmeter fortfarande känner mig oförskämt pigg. Allt känns så overkligt så det måste vara en dröm och då är det ju omöjligt att känna något lidande. Lyfter blicken när vi går uppför på en otroligt stenig stig och stirrar uppåt i det tilltagande mörkret. Jag ser ett högt vattenfall och det är riktigt brant i den riktningen. Jag spanar runt för att försöka se åt vilket håll vårt nästa pass ligger. Jag går och önskar att det skulle ha varit ljust så vi sett detta fantastiska sceneri. Men ju högre vi kommer desto blötare blir stigen. Det enda stället vattnet kan ta sig neråt på i terrängen är just på stigen så vi går så gott som i en liten bäck. Jag ångrar inte för en sekund att jag drog på mig min torra långärmade tröja och den värmer mig gott under goretex-jackan. När vi kommer högre upp så börjar det bli dimmigt och ljudet från forsen ökar i styrka hela tiden. Jag inser till min stora förvåning helt plötsligt att vi är uppe vid den. Vi får vada över biflöden och fötterna är precis genomblöta. Jag är tacksam över skovalet, mina Nike pegasus, som varit med på alla mina tävlingar i år (TEC 50 miles, Vansbro maraton, Fäbodlunken och Swiss alpine) och ullfrotte strumporna. Fötterna känns inte alls farligt kalla trots att jag kan vrida ur både strumpor och skor (och fötter). Vi får släppa förbi några medtävlande, Krister är inne i en mindre pigg period, men det är bra att slippa gå först. Att leta efter en obefintlig stig i dimman tar onödig energi. Tillslut når vi upp över trädgränsen och återigen får vinden fatt på oss. Dimman lättar men regnet verkar lite konstigt ”vitblandat” och det råder inget tvivel om att det är kallt även utan vinden. Jag har noga koll på höjden för att veta hur långt det är kvar till kontrollen, men trots att vi når vår ”målhöjd” dyker inte checkpointen upp. Det planar ut och vi fortsätter och fortsätter. Tiden är inte längre av betydelse. Jag vet att det är så långt till mål att det inte går att räkna, längta och vänta. Det är bara att låta fötterna fortsätta. Jag är kall men jag fryser inte och jag inser att jag måste hålla mig i rörelse för att inte bli nerkyld. Sen tillslut ser vi ljusen från kontrollen. Jag tappar all avståndsbedömning och det är svårt att veta hur långt det är kvar. Det känns nog betydligt längre än vad det är. Jag stannar för att ta en mugg vätska från borden men hamnar mitt i takdroppet från tälttaket och jag är redan våt nog. Krister manar på att vi ska röra på oss och jag kastar ett getöga in i tältet. Där står löpare och huttrar av köld. Hur ska dom någonsin ta sig ut i elementen igen?

Vi springer på. Nu ska vi ha ytterligare 70 höjdmeter till toppen innan vi kan vända neråt igen. Stigen är en enda lång lervälling och den slingrar sig mot en horisont som är nätt och jämt urskiljbar mellan himmel och berg. På nått konstigt vis njuter jag fortfarande och det är en vidunderlig syn som möter oss där uppe. Man ser ner i dalen långt under oss där Martigny ligger. Men varje litet avlägset ljus representerar trygghet och värme långt från vår verklighet här uppe. Därnere sitter man i sina ombonade hus och dricker varm dryck omedvetna om världen här ute. Men det är så vackert!

Tillslut når vi över krönet och vi springer neråt igen. Neråt mot skydd för vinden och en stunds lugn på nästa kontroll. Men återigen kommer dimman och sveper in oss i sin råa fukt. Och jag börjar undra över hur klokt det här är. Jag tänker på att vi är delvis blöta. Jag tänker på att vi kommer att bli tröttare och tröttare. Jag tänker på att våra omdömen kommer att grumlas i takt med att natten fortskrider. Jag tänker på den kalla vinden. Jag tänker på kylan som kommer att göra sig på mind. Jag tänker på hypotermi. Jag tänker på att det här är ”for fun”.
Jag börjar undra om det är så smart att ge sig upp på nästa topp. Jag tänker på terrängen upp vid Aiguilles Rouges där vi kommer att vara exponerade under en längre period för väder och vind utan en chans att söka skydd. Och jag har ingen aning om hur det ser ut upp på fjärde toppen. Tvivlen börjar gnaga i mig. Är det här verkligen säkert? Eller rättare sagt: vilka risker är vi beredda att ta och vilka risker är vi villiga att utsätta oss för? Jag ventilerar mina tankar för Krister och han lugnar mig. Hans argument är vettiga och jag accepterar. Vi får helt enkelt fortsätta och se hur det blir längre fram.
Men på väg ner börjar jag på att må illa. Riktigt illa. Jag behöver kräkas. Magen bara värker. Det är det enda jag kan tänka på. Plötsligt är det inte så roligt längre och musiken har för länge sedan tystnat i mitt huvud. Krister springer före mig neråt i dimman och jag försöker bara följa honom. Det är rötter och lera. Ibland är det svårt eftersom det är halt och jag spar på pannlampsbatteriet och försöker att ha på en låg effekt. Sen ser vi bilar på vägen vid Col de la Forclaz. Det är längre ner än jag trodde, men kanske är det bara min mage som spelar mig ett spratt. Jag blir i alla fall lite upplivad av att veta att vi snart är nere från vår tredje topp.

Och nere i passet står massor med folk. De hurrar och skriker när vi springer genom leden. Sen är det bara en kort bit ner till nästa stora kontroll i Trient. Men vägen dit blir riktigt besvärlig. Det är brant och extremt lerigt. Man kan lätt halka på ändan och vi måste ta det varligt. Ibland kanar jag ändå iväg neråt okontrollerat. Bakom mig hör jag någon hojta till med en svordom när han trillar i geggan.

Sen är vi äntligen nere i Trient. Jag spanar in bajamajan med det är inte i den nedre änden något vill ut. Det är ur munnen. Illamåendet lägger sig lite när vi kommer in i värmen, men den är bedräglig. Värmen här inne kommer att få mig att frysa mer då jag kommer ut igen. Jag undrar om mina besvär beror på vätskebrist så jag försöker att dricka rejält med cola. Tvingar i mig ost och kex men lukten från Kristers buljong hotar att fördärva allt. Jag kväljer och dricker mer cola.

När vi lämnar kontrollen har vi sprungit i nästan 13 timmar men har fortfarande ytterligare 1700 höjdmeter att avverka. Jag känner mig bortdomnad. Illamåendet tvingar bort alla andra känslor. Jag bara följer Krister. Ärligt vet jag inte om jag fortsatt eller inte om jag varit ensam. Men nu hänger jag bara på. Orkar liksom inte protestera. Och det regnar. Men trösten är att benen är pigga. Kroppen svarar när uppförbacken tar vid igen och långsamt släpper illamåendet. Jag kan andas igen. Jag kan för ett ögonblick öka ljuset från lampan och låta det svepa över sluttningarna. Jag är nyfiken och vill se.
Jag mår plösligt så där bra igen och har läget helt under kontroll. Det är så enkelt som att jag gillar att gå uppåt. Här är jag stark. Känner att tempot i ledet vi återigen hamnat i är lite lägre än vad jag skulle hålla om jag fick gå ”fritt”. Regnet upphör och efter en stund i backen ser jag plötsligt månen. Jag känner en styng av lycka. Äntligen kommer det att bli lite lättare!
Men säg den lycka som varar? Efter en stund drar molnen in igen och det börjar återigen att regna. Jag blir lite fnittrig för mig själv. Det är som någon sitter med en vattenkannan i rymderna ovanför oss och har bestämt sig för att vi ska bli blöta genom ihärdig nederbörd. Men jag bryr mig inte riktigt längre. Jag har stängt av ”lidaknappen” nu. Det enda som kan trigga den är min eländiga mage.
Men uppe på höjden får vinden fart igen. Det blåser iskallt. Och det dröjer en evighet innan kontrollen dyker upp. Där brinner en stor eld vars lågor når flera meter i sidan i vinden. Det känns som om vi hamnat mitt i en film från medeltiden eller nått när gnistorna yr. Vinden ylar i frenesi. Här uppe vill man inte stanna. Mannen som skannar min nummerlapp hejar uppmuntrande på mig med mitt namn och det känns otroligt bra. Av det lilla blir jag peppad. Vi stannar inte upp utan fortsätter rakt igenom konrollen. Rakt förbi elden och nästan direkt droppar stigen neråt. Och vi springer neråt i vad som känns som en evighet. Dimman kommer igen och nu är den tätt som i Lützen. Om det inte vore för stigen skulle det vara omöjligt att hitta. Och det är rötter och återigen bitvis besvärligt med leran. Vi håller gott tempo och springer om flera grupper av människor. Vi kommer på en man som sitter på stigen. Jag frågar ”Ca va?” men han mumlar och vinkar bort mig. Vi springer vidare och han är redan borta i dimman bakom oss.

Tillslut hör vi ljuden från Vallorcine. Helt otroligt. Klockan är långt över ett mitt i natten men det verkar som hela byn har gått man ur huse. Man hurrar när vi fortfarande är långt upp på en grässlänt ovanför husen. Det är kul. Det är peppande. Det är hur coolt som helst. Jag känner mig dock lite besvärad och så snart vi kommer in i värmen på kontrollen letar jag upp närmaste bajamaja. Hur äcklig som helst men regnet skvalar mot taket och jag sitter hellre där inne än där ute.
Inne i tältet sitter Krister och äter, på buljong antar jag, men jag vill inte känna lukten. Magen känns nu helt bra igen och jag satsar på banan, kex och ost. Och en hel del cola. Jag vill helst bara iväg igen. Jag är blöt och jag vet att ju längre jag sitter här desto mer kommer jag att frysa då jag kommer ut. Både jag och Krister drar på oss våra överdragsbyxor. Jag bryr mig inte om att försöka hålla leran borta från insidan utan drar på mig dom rakt över skorna. Jag spar fortfarande på löparjackan att ha till oförutsedda händelser. Jag knölar in vantarna i jackan för att ha dom lättillgängliga men spar på dom också. Ju längre dom håller sig torra desto mer kommer dom att värma mig när jag som bäst behöver dom.

  • Comments(3)//trainingchamp.ojefelt.se/#post93

Ultra Trail du Mont-Blanc - CCC - del 2 - refuge Bonatti till Champex

UTMB - CCC 98 km 2010Posted by Laila Mon, September 06, 2010 20:42:33

Krister har lovat en finlöpt sträcka när vi lämnar Bonatti och jag är pigg och vid gott mod. Men, återigen, fastnar vi rejält bakom mindre forcerande löpare än vi själva. Vi tvingas gå långa sträckor och att ta sig förbi på den smala stigen är näst intill omöjligt om den framför inte är välvillig och frivilligt släpper förbi oss. Ner mot Arnuva, där man skulle kunna springa på rejält för att ”spara” tid till uppförsbackarna hamnar vi långt bak i ett led bakom en man som går ner. Det är en lång bit och frustrationen är fullständig. Med Coachs tillåtelse tar jag mig framåt i ledet. Verkligen är det så att man inte vill bli omsprungen. Jag får göra små vansinnesryck och vinner inte mer än några placeringar på det.

Det känns fantastiskt inspirerande att komma ner till Arnuva. För ett år sedan stod jag på andra sidan stängslet och nu är jag själv här på ”rätt” sida.

Inne i kontrollens tält är det outhärdligt varmt och det finns inget syre alls. Jag stoppar i mig en torr bit baguette, en apelsinklyfta och lite banan. Sen är vi på väg igen. Och jag längtar upp till backen. När man får hålla tempo och känna puls.

Efter kontrollen är det dags för regn igen. Ponchon åker lätt på då den sitter perfekt under ryggsäcken. Det känns lättare med regnet nu när jag hunnit torka. Irriterar mig återigen på prasslandet som dränker alla ljud utifrån. Men nu spelar min skvalradio i huvudet. Det är de mest konstiga melodier som dyker upp. Vi går om en kvinna i lila löparkläder och röda flätor och ” Det är inte illa, jag har apa häst och villa” ekar runt i mitt huvud.
Det är naturligtvis helt fel att tänka så men en del av människorna man ser undrar man vad de har där att göra över huvudtaget. Det kommer en kvinna och går om oss. Hon håller högt tempo, men är genomblöt av regnet och hon har bara korta tights, kortärmad tröja och en minimal ryggsäck. Vart, undrar jag, har hon den obligatoriska utrustningen?

Där i backen upp mot Grand Col Ferret verkar Krister ganska trött och jag blir orolig. Vad kan vara fel? Han borde vara lika pigg som jag och jag känner mig verkligen på gång. Jag skulle kunna skutta uppför branten känns det som. Men kanske är det bara jag som är lite ”hög” för ser jag objektivt på det så håller vi samma tempo som alla andra. Det finns ingen anledning till oro. Vi är right on track. Jag inser ju också att vi har väldigt långt kvar. Om bara en liten stund är det säkert jag som är den tröttare i stället.
I Grand Col Ferret blåser det rejält. Vi har nu sprungit 31 kilometer och klättrat 2401 höjdmeter. Vi har varit ute i drygt sex timmar och ligger cirka tio minuter efter schemat.

Regnet upphör återigen men vinden blåser oss i sidled så jag nästan far på ände på stigen ibland. Det är lagomt nerför och lättlöpt och nu lägger Krister i en betydligt högre växel framför mig så jag måste jobba lite hårdare. Vi springer om en hel del medtävlande. Det känns bara bra. Ja, tills magen börjar protestera. Jag har flitigt tagit koltabletter då och då, men nu verkar det vara kört ändå. Det finns inget bra ställa att få någon slags avskildhet på så jag försöker hålla mig och efter en stund släpper magontet.
Kilometrarna rullar på. Vi springer och småpratar men jag är orolig på väg ner till La Fouly. Jag får ganska ont i vänster knäet. Så ont att jag måste försöka springa annorlunda nerför för att spara vänster ben till nackdel för höger. Det känns inte alls bra, men tack och lov försvinner smärtan för att inte återvända.

I La Fouly känner jag mig lite trött. Det där med att springa flackt och fortare är inte min grej. Jag gillar långa, längre backar och branta nerförsbackar. Men det piggar upp mig att ha nästan alldeles egna hejarklackar. För kvinnor blir absolut mer påhejade än män. Orättvist va? Man ropar mitt namn och det är fullkomligt så uppmuntrande det kan bli. Jag riktigt kan plocka energi från hurraropen!

Magen hotar med att vända sig ut och in bara jag känner lukten av buljong och jag satsar på kex, ost, banan och cola. Det smakar kalasbra och jag känner mig bra mycket piggare efter kontrollen. Men direkt efter att vi lämnar den klagar Krister över sin ena fot. Så vi stannar. Han fixar den med vaselin och jag vilar men jag kränger också av mig ryggsäcken för att stoppa ner min mugg. Big mistake! Det skulle jag inte ha gjort. Resten av vägen till Champex drar jag i min tröja och försöker ruckla ryggsäcken än hit och än dit. Men det är inget som hjälper. Ryggsäcken gräver sakta men säker ett irriterande gnagande hål i min rygg. Jag är för ivrig och helt enkelt för korkad för att stanna och göra något åt det. Så vi rullar på i gott tempo nerför mot Issert. Vi kommer ifatt en trevlig norrman, Berndt, som vi sällskapar med tills nästa uppförsbacke. Det är stimulerande att få samtala en stund om helt andra saker än tävlingen och jag kommer ”gratis” framåt en stund. Men sanningen är den att den lätta löpningen återigen tröttar ut mig, men Krister är pigg och jag tänker minsann inte börja klaga på farten! Jag har tur att branten mot Champex börjar. Jag skulle inte ha orkat länge till i det tempot vi hade.
Det börjar väntat regna igen. Det har varit blygrått över bergen ett bra tag. Himlen öppnar sina portar och regnet vräker ner. Vätan äter sig sakta men säkert in under ponchon och jag börjar bli blöt. Men mina nya tights känns precis som utlovat inte särskilt fuktiga trots att jag sprungit många timmar i regnet, men min rumpa och mage är kalla. Kanske är det därför min mage har börjat bråka?
Konstigt nog känner jag att mitt humör stiger. Jag börjar sjunga för Krister, ” Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.” Krister frågar hur jag orkar men det är inga problem. Jag är full av positiva tankar och har inga problem i världen över huvudtaget trots att regndropparna är stora som blåmesar och droppar ner både från himlen och träden.
Någon har sågat ut en massa fantastiska figurer ur trädstubbar, en gris, svampar, en örn och mycket mer längs stigen. Det är alldeles fascinerande. Jag ser fram emot vad som finns bakom varje krök.
När vi är nästan uppe föreslår Krister att jag ska gå i förväg och fixa pasta åt oss och vatten i flaskorna. Jag känner som att jag har vingar under skorna och tar chansen att få utlopp för energin. När jag går förbi en stavgångare med kraftfull gång sjunger jag på nästa melodi. ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera'! som lånat av smaragderna sin färg, fallera'! Och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga när vi går över daggstänkta berg, fallera'!” Jag drar av mig ”dumluvan” och mår kanonbra när jag tar emot jublet från publiken vid kontrollen.

Vi äter pasta. Den sitter riktigt bra i kistan. Krister får sätta på ett plåster på mitt skavsår på ryggen och vi kan bara hålla tummarna för att jag inte var för blöt för att plåstret ska sitta kvar. Krister byter tröja också. Jag hade tänkt spara min ett tag till, men tänker att det är bättre att vi gör det samtidigt så slipper vi tappa tid för det mer än en gång. Han sätter även på sig pannlampan vilket jag också hade tänkt vänta med så jag sätter på mig min också. Vi önskar Berndt lycka till och så går vi ut ur kontrolltältet. Utgången är en enda stor vattenpöl som det inte går att ta sig runt. Det är bara att plaska rakt igenom. Och det regnar. Men det är skönt att återigen vara på väg. Stoppet i Champex tog 24 minuter. Lite mycket kan man tycka men vi fick mycket gjort och dessutom lite vila.

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post91

Ultra Trail du Mont-Blanc - CCC - del 1 - till refuge Bonatti

UTMB - CCC 98 km 2010Posted by Laila Sun, September 05, 2010 18:27:05

Klockan ringer vid halv 7. Nattsömnen har varit ovanligt god för att vara före tävling. Vaknade strax efter midnatt och hade svårt att somna om men sedan har jag sovit förvånansvärt bra.

Krister kokar äkta svensk havregrynsgröt som vi äter med jordgubbssylt och mjölk. Under natten har vi fått sms av tävlingsledningen som talar om regn, vind och kyla, så vi pratar om klädval och troligt väder under dag. Vad lite man vet säger jag bara! Krister bestämmer sig för vadlånga tights och jag törs inte göra annat än att följa hans exempel. Jag spanar upp mot himlen som om svaret står skrivet där uppe bland molnen någonstans. Efter toabesök petar jag i mig två koltabletter och hoppas att det ska få min mage att funka lika bra som den gjorde på Swiss Alpine. Vi blandar två flaskor var med svartvinbärssaft och en flaska vatten och fyra bananer till vägen till starten.

Helt plötsligt har klockan dragit iväg och det är dags. Men vi kommer inte halvvägs till bussen förrän jag återigen är kissnödig. Nervöst? Ja, men sanningen är att jag blir det av gröten också. Jag har inget val. Påhejad av Chamonix samlade brandförsvar springer jag in på toan vid samlingsplatsen. Sen får vi nästan direkt kliva på bussen.

På bussen får jag svårt att andas. Det är varmt och spänningen går nästan att ta på. Många verkar bara babbla på okontrollerat. Jag är utan tvivel inte den enda som är nervös! När vi åker ut ur tunneln under Mont Blanc massivet och in i Courmayeur hänger molnen lågt.

Det enda jag önskade var att vi skulle få gå torra till bussen och det har slagit in. Men när vi nu går upp mot starten börjar det "stinka" lite. Vi drar på oss våra regnponchoer. Jag har sannerligen inte lust att bli blöt innan vi ens har startat. Och jag är kissnödig igen. Surprise! Och säkert nått mer också. Vi måste gå till Courmayeurs lilla skola som ligger precis vid starten. För en enda gångs skull är det faktiskt en fördel att vara kvinna! Kön till herrtooan vindlar lång genom korridoren men till damernas är det bara två före mig. Fantastiskt! Men jag måste inte bara in en gång utan får panik när vi ska gå ut till start och måste gå igen.

Sen tränger vi oss in i startledet som ringlar långt bortöver gatan och så står vi där. Mitt i alltihop och regnet vräker nu ner. Det är långt ifrån alla som verkar bry sig och jag är förvånad. Om man vet att man ska springa i nästan 24 timmar och det kommer att vara kallt och blåsigt borde man kanske vara mer noga med att hålla sig torr?!

Jag knäpper igång klockan. Musiken dånar ut ur högtalarna och vi börjar försiktigt röra oss framåt mot startbågen. Trots regnet är det fullt med folk längs gatorna. De står i dubbla och till och med tredubbla led och en del har klättrat upp på stolpar för att se bättre. Det är mäktigt. Jag känner mig verkligen speciell som får ta emot alla deras hejarop. Här och där står man med allt från små till jättelika koskällor och uppmuntrar och driver på oss. Vi springer sakta genom Courmayeurs gator. Här och där är gränderna så trånga att vi tvingas gå. Och det känns som det är långt genom staden. Jag springer lite som i trans. Det är svårt att känna någon närvaro. Det är alldeles för overkligt. Krister försöker stressa ner mig eftersom jag upplever det otroligt uppjagande att fastna i leden. Och det blir inte bättre när vi tagit oss ut från samhället. En liten stund kan vi hålla vårt eget tempo men snart svänger vi av vägen och det börjar bära uppför på stigar och här blir det alldeles för trångt igen. Vad som också är irriterande är stavlöparna/gångarna. Många av dem har ingen som helst koll på vart de har stavarna. Två gånger får jag stavar rakt i magen och en gång lyckas någon köra upp en stav ända upp i min bakdel. Man häpnar!

Regnet fortsätter att falla och jag knyter regnponchons huva i en fånig rosett under hakan. Men det hjälper. Det kommer att ta längre tid för vätan att krypa in.

Upp mot första toppen, Tête de la Tronche, går det plågsamt långsamt. Jag är förundrad hur makligt tempo det är i ledet. Tankarna som rör sig i mitt huvud är allt från panik till uppgivenhet. Jag är här för att tävla, att göra en så bra tid som möjligt, och det här förstör allt. Jag ser tiden ticka fortare än sanden i ett glas. Men Krister lugnar mig. Vi ligger tre minuter före vår hemliga måltid. Det är lugnt. Men jag är inte lugn. Jag skulle vilja gå på och gå om i ledet men Krister ligger några gubbar bakom och har ingen intension att öka.

Jag vet säkert, när jag ibland till och med måste stanna och vänta, att det här är inte min grej. Jag vill kunna hålla mitt tempo och själv kunna påverka vilken sluttid jag kommer att få. Inte stå och falla med den framför mig. Jag gnisslar tänder. Undrar om jag är den enda som känner så här. Men naturligtvis är det inte så. Ibland kommer någon och nästan knuffar medtävlarna nerför branten i sin iver att ta sig förbi och fortare fram. Och jag liksom distanserar mig från mig själv, som om jag inte är en del av mängden och undrar ”Hur kan man frivilligt ställa upp här och DESSUTOM betala för det?” Men jag lugnar mig. Vi ligger ju trots allt bra till enligt schemat och förövrigt har jag ju lärt mig läxan att man vinner ingen ultratävling på den första halvan!

Uppe på höjderna blåser det kallt och friskt. Ponchon fladdrar och prasslar så jag blir döv och hör inget av det Krister säger till mig. Det är irriterande att inte höra vinden och forsarna. Jag som alltid vill höra naturens egna ljud! Men ponchon sitter otroligt bra mot både regn och vind även om jag nu måste hålla i underkanten för att inte bli en löparnas egen Marilyn Monroe. Krister pratar med en norrman (?) men jag hör inget och kan inte delta i konversation. Det gör mig inget. Tvärtom. Jag är helt inne i mig själv. Det är nästan skrämmande. Ibland tänker jag så högt att jag inte vet om jag sagt tankarna högt eller om de bara finns inne i mitt huvud.

Vi har varit igång i knappt tre timmar och ytterligare tre timmar sedan frukost och min mage kurrar rejält. Kristers också tydligen för det visar sig att han till min stora glädje och överraskning har en banan i ryggan som jag får dela med honom. Enkla saker förvandlas till lycka under dagar som denna.

Vi har nu avverkat 16,6 kilometer och knappt 1410 höjdmeter. Krister börjar klaga på kylan och uppe på toppen stannar vi och han får dra på sig mer kläder. Själv har jag hunnit utveckla en hat-kärlek till min poncho. Och jag vill för mitt liv inte skiljas från den. När vi kommer ner på andra sidan kommer vi i lä för vinden och solen tittar fram viker slarvigt ihop den och knölar in den under bröstremmen. Eftersom molnen fortfarande hänger tunga över bergen och glaciärerna på andra sidan dalen misstänker jag, trots att väderprognosen bara lovat ”spridda skurar” att jag kommer att behöva den igen snart. Och därtill vill jag inte spilla tid på att stanna och packa ner den i ryggsäcken.

Vi springer, nu i vår egen takt, i en fin klyfta mellan topparna, på skrå långt ovanför dalgången. Vi är hungriga igen och tar varsin bar. Dricker gör vi ganska ofta, men det har varit svårt i regnet och vinden och veta hur mycket vätska man egentligen behöver, men det är nog så att man inte kan få för mycket.

Vid nästa kontroll, refuge Bonatti, tar jag buljong med nudlar. Det smakar helt ok men min näsa rynkas och jag måste verkligen tvinga i mig maten. Vill helst bara iväg igen och jag spanar på hur många som kommer iväg före oss. Lite stressad är jag kanske eller kan man kalla det ivrig?

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post90

CCC

UTMB - CCC 98 km 2010Posted by Laila Sun, August 29, 2010 12:37:36
Regn, vind och kyla, men vi gjorde det. Tiden blev 19:25:20. Vi, jag och Krister, blev 293:a totalt och jag blev tjugonde dam och jag ar jattenojd. Skriver mer senare.

Har svart att halla tararna tillbaka. Bamsekramar till er alla som tankt pa oss.

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post84

Startklar

UTMB - CCC 98 km 2010Posted by Laila Thu, August 26, 2010 12:21:00

Nu är det nära. Mindre än 24 timmar kvar.

Väderprognosen ser tillslut ut att stabilisera sig till regn.

Den kommande natten får besvara frågor som vilka skor jag ska välja, långa eller korta tights osv.

Nu ska vi äta gott och dricka massor och ladda för i morgon.

Träffade för den delen en "gammal" bekant, Mona med man, på staden här om dagen. Och jag undrar hur kommer det sig att alla norskor/norskar är så trevliga?

  • Comments(2)//trainingchamp.ojefelt.se/#post83

Mindre än 2 dagar kvar

UTMB - CCC 98 km 2010Posted by Laila Wed, August 25, 2010 18:01:38

Ja, då är man där snart då. På startlinjen. Tävlingschipet (nummer 5635) sitter fastklippt på höger handled och man går runt och stoltserar (?) med sitt gröna CCCband.. Och jag har blivit nervös.

Vi har haft tre riktigt bra dagar. Två med vandring och löpning i lågalpinterräng och en dag med klättring, riktigt fin alpinklättring, på Petite Aiguille Verte . Krister går från klarhet till klarhet. Han skulle satsa på en karriär som alpinist. När rutinerade jag (?) tyckte att det var lite skakigt (läs läskigt) trampade maken på i ullstrumporna. Man blir otroligt stolt för mindre. Om man bortsåg från de två små lavinerna som drog neröver sluttningen under dagen då vi klättrade var förhållandena alldeles otroligt perfekt. Hård fin snö att placera isyxorna i och under det blåis att säkra i. Jag verkligen njöt i fulla drag. Ah! Toppkammen däremot är verkligen som min gamla faster brukade säga, "krypa på sten" med stegjärn som rasslar mot klippan. Hur som helst var det en kanondag som avslutades hos "Tomtarna" på deras restaurang i Argentiere och varsin jättesmarrig sallad.

Vad det gäller vandring och löpning i bergen runt Chamonix kan jag bara säga att det skulle jag kunna göra varenda dag i resten av mitt liv! Så himla trevligt med upp och ner, skog, klippor, bäckar, "fjäll", vidunderlig utsikt och ett och annat murmeldjur.

Men som sagt, med mindre än 48 timmar till start har samtliga symptom infunnit sig: Magont, illamående, huvudvärk, oro, ångest och gråtmildhet. Den vise frågar sig: "Vad sysslar hon med?" och så ock jag. Lugnet och den otroligt sköna känslan jag hade uppe vid Flegere, sista kontrollen, som jag simulerade häromdagen är som bortblåst.

I går fikade vi med Camilla "utan krusiduller" Ringström, som ska springa hela varvet runt Mont Blanc (respekt) och hennes syster Sara. Trevligt!

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post82

7 dagar kvar

UTMB - CCC 98 km 2010Posted by Laila Fri, August 20, 2010 15:33:27

Att läsa väderprognoser verkar lika meningslöst som att gå över ån efter vatten. Den engelskspråkiga prognosen säger en sak och den franska en helt annan. Jag är förvirrad och jag har slutat att fundera. Det får visa sig på tävlingsdagen hur det blir.

Och den dagen närmar sig. Igår sprang vi slutet av banan och jag fick en riktigt bra känsla. Kände verkligen hur bra jag kommer att må när vi sprungit uppför sista backen upp till Flegere och bara har nerför in till Chamonix kvar. Jag ska sjunga en liten sång där uppe!

Det var premiär för mina salomon xt whisper också. De verkar vara ett superklipp. De var fjäderlätta och kändes i princip inte alls på fötterna. Lite minus för snörningen dock.

Idag sprang vi första delen av UTMBbanan. Bara för skoj skull. Eller för att se nått nytt. Den var ganska tråkig, men lättsprungen. Blir väl bättre så småningom.. eller hur det är.

Det har blivit en löpartröja till också.. smiley.

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post81
Next »