LL:s träningsverk

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Dan före Swiss alpine marathon

Swiss alpine 78 km 2010Posted by Laila Fri, August 06, 2010 16:20:22

Det börjar inte riktigt förrän efter frukost någon gång. Först är det bara som ett avlägset mullrande typ som inget man bryr sig om. Jag vibrerar lätt och det kommer som långt inifrån kroppen. Jag försöker att ignorera det, men det påverkar mig. Muggen darrar i min hand när vi återigen sitter uppe på Jakobshorns linbanestation och dricker varm choklad och jag har ingen aptit för att äta. Jag vill gå igenom mitt lopps upplägg med Coach, igen, men ändå inte. Jag vill stänga av och tänka på nått annat. Som att det skulle vara skönt att sitta hemma på baksidan av huset och se på när tomaterna mognar.

Överhuvudtaget blir symtomen sämre ju längre dagen lider. Ju närmare start vi kommer. Middagen smakar inte alls, med undantag för efterrätten då och jag hade ju behövt ett rejält mål mat i kväll. Väl uppe på rummet har jag svårt att sitta still. Att se på friidrott är ännu tråkigare än vanligt och att lösa sudoku blir orimligt svårt då jag blandar ihop siffrorna och ideligen glömmer vad jag kollat. Jag kan bara säga ”stackars Krister”. Jag är orolig och smågrinig.

Jag kör dock lite mental avslappning med Uneståhl och det förbättrar min psykiska status i alla fall för en stund.

Jag lägger fram kläder, skor, vätskebälte och packar tabletter, toapapper och lite druvsocker. Det gör mig mer nervös, igen. Jag försöker gå igenom taktiken i huvudet. Tänka på vad som är viktigt och vad som gäller i morgon. Gå igenom banan i huvudet. Men sen igen vill jag inte tänka på det. Mer filosofin ”det blir som det blir” och egentligen har jag ju gjort alla förberedelser jag ska. Jag är färdig för start. Eller åtminstone så färdig som jag kan bli.

Det är en natts sömn kvar. Eller det var tanken. Men jag är för nervös för att sova. Vrider och vänder på mig. Det jag funderar över är HUR jag ska kunna berätta för Krister i morgon bitti att jag inte kommer att starta. För det är inte värt det. Jag mår för dåligt. Man ska göra saker som är roliga och som man har glädje av. Jag formar orden i mitt huvud ”Krister. Jag gör det inte!” Och hela loppet har fått en abnorm betydelse för mig. Jag har tappat perspektivet på tävlingen och det funkar bara inte i mitt huvud. Jag vet hur korkat det är men det är ändå som det är nu.

Och morgonen kommer och jag reser mig upp. Vi äter frukost och vi klär på oss för loppet. Jag försöker blockera alla tankar som kommer upp. Bara stänga av och göra det jag måste. Och så går jag på toa. Och igen. Och igen. Och så känner jag att jag måste igen!

Ligger en stund på sängen och försöker att bara slappna av. Andas. Släppa alla tankar. Jag sitter på bryggan hemma vid sjön i en gammal sliten solstol med röd dyna med stora gula blommor och tittar ut över solnedgången i skogen på andra sidan sjön. Det är alldeles stilla. En lom skriker och ekot rullar över vattnet.

Sen går jag på toa igen och så går vi. Mot starten. Mot Swiss alpine maraton K78 2010. Känns som vi är sena och måste skynda lite. Jag andas in den småkyliga luften. Jag lever. Hjärtat slår så hårt. Varför?

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post73

Swiss alpine marathon - mot målet

Swiss alpine 78 km 2010Posted by Laila Thu, August 05, 2010 21:14:29

När jag springer ner i dalen mot Panorama trail har jag varit i gång mindre än sex timmar. Någonstans på ett papper vet jag att jag har kladdat ner ” 1 timme till Scalettapasset 2 timmar till mål” och jag stirrar på klockan. Sex timmar, plus en timme, plus ytterligare två timmar ger sub nio timmar! Hjärtat tar ett skutt i mitt bröst och det är nästan så att strupen snärjs åt lite och det blir svårare att andas. Sub nio timmar? Det kan inte vara sant! Det kan inte vara jag? Nu är det ”bara” att springa på!

Ner från Keschhütte är stigen inte så bred men det är inga problem att springa på sidan om. Eftersom det är knökat med löpare har jag inte en tanke på att stanna bakom, på min plats i ledet. Inte med nio timmar inom räckhåll! Jag lägger mig på sidan av stigen och släpper bara på. Över blöta stenar, små vattenhål, gegga och grus, blommor och gräs, över knöligheter och hål. Men efter en stund får jag nästan panik. Inbillar mig att jag sprungit förbi Panorama trail, helt enkelt missat stigkorsningen och att jag nu är på väg ner mot Alp Funtauna längst ner i dalgången. Jag blir minst sagt nervös och mitt huvud far runt som en ugglas och kollar om jag ska se löpare ovanför mig. Jag har inget minne av att det skulle vara så här långt ner till stigkorsningen och jag tänker på de extra 200 höjdmetrarna jag nu blir tvungen att klättra upp igen och så ser jag sub nio timmar flyga iväg med lätta vingslag, bort över blånande berg i fjärran. Men nej! Inga löpare på sluttningarna ovanför oss så det måste vara längre ner och jag försöker slappna av igen och plocka ner stressen lite. Jag vill ju använda all energi till löpningen.

Sen plötsligt, helt oväntat, ser jag Krister på stigen framför mig. Han ligger snällt och prydligt i ledet av löpare. Jag springer upp bredvid honom och klappar honom lätt i ryggen. Vet inte vad jag hojtar åt honom. Någonting om ”snygging” tror jag, men jag hejdar inte in mig. Jag jagar tid. Jag vet inte varför jag tror det men jag är övertygad om att han kommer att hänga på mig. Varför han ligger i ledet när han kan springa fortare begrundar jag inte, men jag vet ju att han är betydligt snabbare och bättre löpare än mig. Jag springer på och vänder mig om och ser att han också ligger på ”omkörning” nu. Så jag fortsätter bara framåt och neråt. Sen kommer stigkorsningen och jag drar en lättnadens suck. Äntligen kan det bli lite springa av! Här kommer maraton löparna i K42 klassen att försvinna och det kommer sent omsider att bli fritt fram att hålla lite högre tempo. Men ack vad jag bedrar mig. Löparna som startat två timmar tidigare än jag är nu framför mig. Tyvärr, till mitt största förtret, är det vissa av dem som inte alls tar hänsyn till snabbare löpare. Några går, till och med långsamt, och liksom ”samlar på” tävlande bakom sig. Man kan tro att de verkligen vill sinka eftersom de inte bemödar sig om att hålla på sidan ens där det är gott om plats. En del ser ut som de inte alls är intresserade av vilken tid de får utan ”spankulerar” i sakta mak på stigen. Återigen några har musikspelare i öronen och är helt borta i sin egen värld utan en chans att höra när medtävlare ber om att få komma förbi. Det är ju som vanligt att de som stör är de som förstör för alla och de som sköter sig glömmer man. Jag gnisslar tänder och den negativa energin kokar inom mig. JAG VILL BARA FÖRBI OCH SPRINGA PÅ. Jag får tränga mig fram och förbi. Någon gång halkar jag till i lösgruset på kanten mot dalgången. Det är faktiskt så smal stig på långa sträckor att det är nästan omöjligt att ta sig förbi. Det försvårar också enormt när det ligger fem-sex personer bakom stoppklossarna och inte kommer förbi. Det krävs mycket ”på sidan av stigen”- löpning för att ta ett helt gäng åt gången. Och det spelar ingen roll att jag kommer förbi en klunga för jag kommer inte många meter förrän jag är ifatt nästa. Jag försöker att andas lugnt men det är många minuter att förlora och Panorama trail är förhållandevis lång så återigen kollar jag på klockan och konstaterar att ”time flies”. Och jag kan inte göra någonting alls åt det. Spanar bakom bara för att upptäcka att jag inte kan se Krister. Vinglar fram och tillbaka och försöker kolla bättre, utan att stanna så klart. En fot i himlen och en i avgrunden! Men nej, jag ser honom inte. Nåväl, han kommer att komma på nervägen mot mål. Jag är lugn för det.

Sen kommer jag till det sista motlutet upp mot Scalettapasset och stigen blir lite bredare så trots att vi återigen delar banan med maratonlöparna flyter det på bättre. Jag är otålig men lättad. Tiden har gått lite för långt för att jag ska känna mig trygg. Vid kontrollen är det bulle, buljong och vatten som gäller. Jag fortsätter att gå över krönet, har inte tid att stanna och jag trycker i mig så mycket jag hinner svälja på väg ner ur passet. Jag kastar en del. Jag är ivrig.

Ibland önskar man att man kunde flyga för jag vill flyga fram över stigen. I början känns det lätt. Fötterna bara rinner nerför stigen och kryssar mellan andra löpare, vassa stenkanter, uppstickande stenar och håligheter, men efter ett tag, när nedförslöpan bara fortsätter och fortsätter blir det jobbigt. Inte bara att hela tiden ta upp stötarna från varje steg utan också att jag i min enfald trodde att det skulle gå lätt hela vägen ner till Dürrboden. Dags att tänka om. Andas lugnt. Koncentrera sig på de närmaste stegen. Inte längre. Det är bara jag och några meter som jag fokuserar på en stund. Tiden och målet finns inte. Nu är det bara branten.

Och när det planar ut blir jag återigen besviken. Lättnaden att slippa de hårda slagen mot benen varar lika länge som det tar att känna att det faktiskt är jobbigt att springa plant nu också. Jag har ju trots allt faktiskt sprungit närmare 64 kilometer. Som om det inte skulle kännas? Och jag får återigen tänka mig tillbaka till ”basic”. Andas och ta det i mitt tempo. Det är det som gäller. Inser att jag upplever löpningen som bra mycket jobbigare än den faktiskt är för att jag är stressad och jagar tid. När jag kollar på farten jag håller är den bra. Mycket bra. Och ansträngningsnivån är långt under någon gräns. Jag ler inombords igen och rullar på in i Dürrboden.

Där får jag min länge efterlängtade cola och den kommer att ge mig energin och boosten som tar mig hela vägen in i målet. Klämmer i mig ännu lite banan och biter ihop. Jag känner för att jubla, men det är väl lite för tidigt. Tittar på klockan och räknar på kilometer tider. Jag får inte dra benen efter mig om det ska hålla. Go, Laila, go! 14 kilometer kvar!

Och jag vet efter provspringningen i onsdags att det inte är så himla mycket nerför som man inbillar sig att det ska vara. Det är tyngre. Det börjar bli lite lagomt jobbigt men jag tröstar mig med att det är lika för alla. Det dyker upp en svensk bakifrån och pratar lite innan han lika plötsligt som han dök upp försvinner bakom mig igen. En frisk fläkt!

Kilometrarna går fort. Jag minns dem knappt. När det är sex-sju kilometer kvar blir jag så där lite gråtmild igen och börjar väl ta ut saker och ting i förväg. Jag har slutat att titta på klockan. Jag vet att jag kommer att klara nio timmar. Det är en visshet som får mig att springa lättare. De sista tre kilometrarna står det rätt mycket folk och hejar och det bär mig också framåt.

Men när jag springer in på stadion kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Mitt ansikte skrynklas ihop och tårarna börjar rinna. Det blir svårt att andas. Jag är bara så himla lättad att det är över. Sen är jag glad att jag gjorde det. Jag gjorde det verkligen! Och jag är så fantastiskt glad för tiden. Och jag är lycklig över att Krister kan vara nöjd med min insats. Han kan vara stolt över mig. Att springa fram mellan raderna av människor som jublar är minnesvärt. Det är nog så att bara den känslan är värd allt slit. Men jag gråter så jag kan inte titta på dem. Det är ju lite jobbigt att alla som står där ska se mig så där. Men det går liksom inte att hejda. Jag bryr mig inte ens om att försöka. Det kommer. Det bara kommer. Våg efter och våg. Och så passerar jag in under målbågen. Jag vill vara säker på att vara i mål så jag fortsätter tills man stoppar mig och vill ha tidtagningschippet på min sko. Då jag stannar snällt. Stänger av gps:en. 8:38:32. Och jag gråter mer för där finns ingen att dela min glädje och lättnad. Jag sätter mig vid målet och fortsätter att hulka och börjar hosta. Men ingen där bryr sig. Jag sitter alldeles ensam. Men jag är nöjd och jag är lycklig. Solen skiner. Himlen är blå.

Jag reser mig upp när Krister kommer under målbågen. Han är trött. Känslostormen har bedarrat och jag är lugn igen. Vi banar oss en väg genom alla tävlande som gått i mål. Jag vill ha något att dricka. Det är allt. Förresten. Jag vill ha den där medaljen som alla som kommer i mål får också!

  • Comments(5)//trainingchamp.ojefelt.se/#post72

Swiss alpine marathon - uppåt

Swiss alpine 78 km 2010Posted by Laila Wed, August 04, 2010 16:41:34

I utkanten på Filisur skiljs jag och Hans åt. Eftersom det är extra viktigt att jag får hålla mitt eget tempo när det går lite tyngre är det bäst så. För oss bägge. Sen är jag ensammast i världen. Jag känner mig osynlig. De andra löparna finns där, men ingen ser mig. Jag skulle lika gärna kunnat varit alldeles själv på vägen. Man kan kanske säga att jag är koncentrerad på uppgiften. Jag är ensam men stark.

Jag springer längs en slingrande grusväg som lutar lite lätt uppåt. Jag känner mig stark och det går lätt men jag trycker inte på utan håller mig i ett bekvämt tempo. Jag upptäcker att jag springer ifatt och om de allra flesta löparna framför mig och det i sig är uppmuntrande. Solen har dock stigit på himlen och börjar plåga mig. Jag är inte direkt känd som någon soldyrkare. Allra minst under träning. Värme är inget jag önskar mig men jag tackar ändå min lyckliga stjärna att sommaren hemma i Sverige varit plågsamt varm för det har jag givetvis igen här. Eftersom vi är ute ur skogen nu så strålar också solen obarmhärtigt ner över oss alla utan större chans att komma undan någon längre stund i skugga.

Efter några kilometer går banan ut på asfaltsvägen och det blir lite brantare. Jag sänker farten igen men det blir ändå jobbigare. Så länge jag törs undviker jag att gå men upp till Bergün tar jag i alla fall två gåperioder. Dels för att få ner ansträngningen och dels för att vila benen lite. Men jag försöker dessa gånger att gå på i bra fart. Jag är lite missnöjd med det faktum att jag inte vet vart i avstånd Bergün ligger och inte heller vilken höjd. Jag som annars lusläser höjdprofiler och delsträckor! Det stör mig eftersom jag vill hålla koll på hur lång tid jag ”har kvar” av den här delsträckan. Men sen plötsligt planar det ut och lutar till och med ner lite och jag springer in i Bergün. Här är det liv och rörelse och för en stund glömmer man ansträngningen och kan bara nyfiket spana och låta kroppen jobba på i fred. Efter en stund går banan ihop med marathonsträckningen också. Då blir det många löpare på vägen igen och många som springer betydligt långsammare än jag så här är det slalomlöpning som gäller. Det är ändå jätteskönt att komma upp dit för nu är jag på kända marker igen och kan pricka av ännu ett avsnitt. Det har tagit mig drygt 52 minuter från Filisur och jag känner mig otroligt nöjd så långt. Jag är så nöjd att jag nästan glömmer det faktum att det fortfarande är halva sträckan (drygt 39 kilometer) och knappt 1300 höjdmeter kvar att klättra.

Även efter Bergün försöker jag undvika att gå så länge jag kan. Att jag skulle kunna krokna totalt i uppförsbacken finns av någon outgrundlig anledning inte på kartan. Så här i efterhand kan jag allt undra vart det självförtroendet och brist på självinsikt kom ifrån!

Trots att jag dragit ner på tempot ytterligare börjar jag känna av trötthet i benen. Det blir flera gångperioder till mitt stora missnöje och det känns inte som någon tröst att de flesta runt omkring också går. Jag har återigen ingen koll på hur långt det är till Chants därifrån jag lovat mig själv att jag får gå och det känns som att klockan masar sig fram i ultrarapid.

Varje gång jag passerar eller passeras av en svensk, norsk eller dansk hejar jag och försöker komma med glada tillrop. Konstigt nog känns det ju som man ”känner” dem lite bättre än de andra ”utlänningarna”. Jag ordnar ett gott skratt åt en schweizare när jag börjar prata svenska med honom eftersom han har en Stockholm-marathon tröja på sig, men den bjöd jag på så gärna. Titt som tätt inbillar jag mig att jag ser Krister framför mig. En brunbränd nacke med mörkblont hår, en illröd tröja som ser ut som hans eller en gul och blå Sverigeliknande tröja. Jag blir glad varenda gång, men det är så klart inte han. Jag vet ju att han är långt före mig och kommer att sitta vid målet och vänta på mig om jag inte tar alltför lång tid på mig. Hoppas jag.

Sista biten upp mot Chants känns det som att orken tryter. Det oroar mig inte så mycket som det faktum att jag känner mig ”efter” något hemligt uppgjort schema som jag knappt ens själv är medveten om. Eftersom jag ”misskött” mig straffar jag mig själv genom att tvinga mig till att småspringa korta bitar upp mot sista kontrollen därifrån alpterrängen tar vid. Nu börjar det vara trångt med löpare då vägen blir allt smalare och jag tvingas mer och mer att anpassa farten efter alla andra. Det känns som en evig tid upp till kontrollen, Valzana, men klockan går nu som omväxling alldeles för fort. Jag kastar ideliga blickar på gps:en och tycker jag är alldeles för sölig. Väl uppe försöker jag fylla på depåerna så gott det går med vätska och banan. Alltid dessa bananer! Aldrig goda men alltid lättätna och nyttiga på tävling. Blä!

Nu är det nästan fyra kilometer kvar till Keschhütte. Nu är det på allvar så knökat med folk att man faktiskt blir hindrad. Otroligt frustrerande. Inombords skriker jag att de långsammare och tröttare ska hålla sig på en sida och släppa fram oss som är snabbare, men jag tiger still och har fortfarande energi att slösa på helt fel saker. Och vi är fler som fastnar bakom. Man sicksackar lite fram och tillbaka och försöker hitta en öppning. Och backen bara fortsätter och fortsätter. När träden övergår till lägre högalpin vegetation känns det underbart. Det blir lite lättare att ta sig förbi och jag kan öka farten lite grann. Och sen kollar jag på klockan igen och ägnar mig åt att beräkna hur lång tid det kommer att ta mig till nästa krök eller stigning. Det rullar på behagligt igen. Det planar ut något så när, så jag kan börja lulla på i någon slags löpning igen. Det känns jättebra att återigen själv bestämma takten. Jag blir liksom med i matchen igen. När jag sen rundar kröken där jag inbillar mig att jag snart är framme blir den inte en chock men väl en besvikelse. Keschhütte ligger betydligt längre bort och högre upp än vad jag förväntat mig. Skakar det av mig. Det är bara att fortsätta. Steg för steg. Så länge jag rör mig i vettigt tempo kommer allt att ordna sig. ”Keep moving. Sooner or later you hit target”. Och det är alldeles sant för mycket snabbare än jag förväntat mig är jag uppe hos ”Doctor Doom” som enligt ryktet har makten att förvandla drömmen om swiss alpine till mardrömmen om ett brutet lopp. Och jag ler. Jag ler verkligen med hela mig. För jag är uppe på toppen nu! Det känns som att det är bara ”hemvägen” kvar. Och jag är starkare än någonsin. På topp på alla sätt och vis! Jag brinner av iver att få kasta mig ut från vätskekontrollen och bäras fram av allt det bästa jag kan uppbåda. Det är svårt att beskriva men jag äger världen där uppe när jag upptäcker att jag är inom min absoluta drömtid. Så jag slänger upp höger handen och drämmer till hans med full kraft. Jag stannar inte för att kolla om han grinar illa och själv känner jag inte någon smärta alls. Jag är som i ett rus! High-five!

Men när jag ska svälja mina tabletter med vätska vid kontrollen håller jag på att kräkas eftersom tabletterna vägrar att slinka ner och fingrarna är alldeles för långt ner i halsen när jag ska hjälpa ner de avlånga kapslarna, allihopa på en gång, i matstrupen. Jag sväljer och sväljer och hjälper till med en bulle.

Sen drar jag som en avlöning ner mot Panorama trail. Det är nu det verkligen gäller. Att hålla hela vägen hem.


Fortsättning följer..

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post71

Swiss alpine marathon - första delen

Swiss alpine 78 km 2010Posted by Laila Tue, August 03, 2010 19:58:22

Det känns verkligen som att den första kontrollen kommer fort. Jag ska dricka vid varje kontroll och helst två muggar så jag svänger in och greppar två muggar. Tar det lite lugnt för att få i mig vattnet. Skickar som vanligt en tanke till Anders Szalkai och tackar honom för lektionen hur man dricker i farten. Ibland lyckas det men ibland får jag allt över mig. Men en lyckad gång är bättre än ingen alls och varje lyckad gång betyder mer vätska in i kroppen och mindre förlorad tid. Tack Anders!

När jag är på väg ut från kontrollen får jag syn på Hans. Jag plockar in försprånget lite sakta och glider upp brevid. Glad att ”springa på” honom. Vi kommer att ha sällskap av varandra en stund och sedan mellan Monstein och hela vägen till Filisur. Jag föredrar nästan alltid att springa ensam, förutom med Krister, och vara i mina egna tankar, men med Hans fungerar det bra.

Uppför backarna fram till Monstein tar jag det lugnt. Lugn löpning eller snabb gång. I första rejäla backen är jag först den enda som går, men sen ser jag ännu en svensk en bit upp i backen, Peter, som börjar gå. Jag försöker tänka bort de andra. På trånga ställen går jag på rejält för att inte irritera folk bakom så mycket, men där stigen/vägen är bred håller jag mitt eget tempo. Att de andra löparna håller högre tempo än vad jag gör bryr jag mig inte i. Jag vet att banan är 78 kilometer med monumentalt långa backar och jag vill ha en bra resa och hålla hela vägen så jag måste hushålla med resurserna i början. Jag kan ändå konstatera att i mina mått mätt går det på i mer än godkänt tempo. Försöker hålla ett ”feel good” tempo.

Håller flera gånger på att springa rakt in i människor som stannar och ska ”tassa” över små bäckar och blöthål. Själv ser jag dom knappt och skulle inte drömma om att sakta in för en sådan sak. Likadant på den högalpina delen som kommer senare. I stället för att tendera att springa sakta och försiktigt vill jag ösa på. Fälla ut fötterna som snöskoharen och hålla mjuka fotleder och knän och liksom få lite luft under mig. Mer glida över besvärligheterna än att försöka undvika dom.

Det underlättar enormt att ha provsprungit banans första 30 kilometrar. Jag känner igen backarna och vet hur långa de är. Både uppåt och neråt. Vidare så är det förströelse för tankarna att känna igen sig. Jag reflekterar över vad jag och Krister la märke till och saker som vi pratade om då. Den första halvan mot Filisur går mig nästan obemärkt förbi.

I den branta backen ner från Monstein ser jag Hans igen på vägen ovanför där stigen gör en 180 graderssväng neröver. Vi vinkar åt varandra och efter att jag stannat, den enda gången under tävlingen, för att släppa en skvätt så är han ikapp mig.

Vi småpratar om allt möjligt. Varenda gång jag stannar vid kontrollerna för att dricka blir jag lite efter men gnetar ikapp ganska snabbt. Det är trevligt med sällskap. Den biten som jag varit lite orolig för, den platta grusvägen mot Wiesen, underlättas absolut av en följeslagare. Det går kanske lite för fort för mig, men tanken på att släppa på farten förblir bara en tanke. Hans sällskap gör mer nytta, än nyttan av att springa någon sekund långsammare per kilometer. Det är en enormt fin sträckning som går nere i en brant ravin. Vi har ett bråddjup ner mot floden i dalbottnen på ena sidan och en klippbrant på den andra och ibland slingrar sig vägen genom små tunnlar insprängda i berget.

Vid varje kontroll försöker jag dricka. Det är trängsel överallt och folk står kvar framför borden och dricker vilket gör det svårt att komma fram. Jag får inte alltid det jag vill att dricka på grund av det, utan det får bli det jag kommer åt. Inte så kul dom gånger jag vill ha kallt vatten och får varm buljong men å andra sidan är jag inte så kräsen. I vätskebältet har jag med mig mineral, salt och koltabletter som jag försöker trycka i mig några av med jämna mellanrum. Annars blir det banan överallt där det finns och någon stackars liten bulle slinker också ner. Ju längre dagen går desto mer vatten rinner ner över min nacke och rygg också utom vid Keschütte där det faktiskt blåser lite kallt.

De kontroller där det står lite folk är ganska lättsprungna. Återigen får jag annat att tänka på, men annars är jag ganska koncentrerad att få i mig vätska och näring och komma iväg så fort som möjligt. I den mån jag hinner letar jag efter kända ansikten i folkmängden, men det är förgäves. I Bergün hejar några svenskar på mig men det är också allt.

Efter Wiesen kommer den ökända bron som dom flesta verkar ha en åsikt om. Mig lämnar den oberörd. Höjder stör mig inte och inte heller imponerar dom speciellt. Av den varan har jag fått min beskärda del och lite till under klättringar i Alperna och otaliga expeditioner till Himalaya. Helikoptern däremot,som svävar över kanjonen med ett filmteam, är ett verkligt störmoment som hänger med oss långt in i skogen efteråt. Men stigen är fin. Det böljar lite uppåt och neråt och nu verkar det som att de flesta har börjat att gå i de små uppförsbackarna. Jag ler lite för mig själv att det duger att gå nu. Sen lutar det neråt i flera kilometer ner mot Filisur. Hans är lite snabbare än mig nerför och jag gör inget försök att hänga på. Det är mitt tempo som gäller för mig påminner jag mig återigen om.

Filisur känns som en milstolpe. ”Transportsträckan” är slut. De 31 kilometrarna dit tog mig knappt tre timmar. Fortsättningen känns spännande. Jag är pigg och jag gillar backar.


Fortsättning följer..

  • Comments(8)//trainingchamp.ojefelt.se/#post70

Swiss alpine marathon - starten

Swiss alpine 78 km 2010Posted by Laila Mon, August 02, 2010 21:59:44
Jag är redan kissnödig igen när vi kommer ner till stadion, men jag vill inte släppa Krister ur sikte. Just nu är han det enda trygga i min skrämmande värld. För just nu är jag skakad. Jag har förlorat eller vunnit mot mig själv hur man nu ser det. Jag kommer att starta. Trots allt. Det finns ingen väg ut utom att springa varvet runt dalarna och bergen. Swiss alpine marathon. Jag lyckas övertyga Krister om att han också ska gå på toaletten, men när vi kommer in så är i allafall damkön så lång att jag kommer att missa starten om jag ska stå där. Vi går ut igen och Krister pekar mot några träd. Jag strosar dit och försöker nog att se ut som jag är ute i något helt annat ärende. Men där, mindre än 100 meter från start går det faktiskt att krypa in bland träden och försvinna ur sikte och göra det man ska. Sen känns det faktiskt lite bättre.

Krister släpar in mig i startfållan. Jag håller bara i hans hand och känner mig avtrubbad. Inte riktigt närvarande. Jag är i en bubbla. Där inne är den riktiga världen och utanför är en dröm. Vi går förbi våra kompisar från Pajala/Västerås och jag blir glad av att se dem. De representerar just nu en liten gnutta trygghet dom också.

Jag är lite borta. Krister pratar med mig men jag har ingen aning om vad. Sen säger han att starten har gått så jag trycker igång min gps. Först rör vi oss inte alls, sen kan vi sakta börja förflytta oss mot startbågen. Långsamt långsamt börjar vi springa. Det är nu det gäller.

Känslan är obeskrivbar. Jag är så närvarande men ändå så frånvarande. Allt är så verkligt men ändå så overkligt. Man måste vara där. Man måste uppleva själv. Rader av människor som hurrar, hejar och ropar. Alla röster blandas med koskällor och bjällror och flappande av helikoptrar i luften ovanför den mänskliga ormen av löpare som slingrar sig framåt längs Davos huvudgata. Min kropp rör sig som av sig själv och det är mer en svag förnimmelse av asfalten under mina fötter. Men det finns inte riktigt någon kontakt mellan känslan och kroppen. Men den mentala upplevelsen är så stark. Det är som bubblan brister och jag springer ut i den friska bergsluften. Huvudet klarnar. Himlen är blå. Vägen ligger framför oss.

Krister springer sakta men säkert ifrån mig. Jag undertrycker ångesten. Låter fötterna och benen jobba på lätt lätt. Jag ska följa planen och inte springa för fort de tre första "lätta" milen till Filisur. Jag koncentrerar mig på löpningen. Registrerar allt men tänker bara på vägen. Det kommer upp två svenskar bredvid mig och börjar prata. Jag svarar artigt men det stör mig i min fokusering. Jag dras ofrånkomligt med i ett högre tempo och jag måste samla tankarna och dra mig lite in i min egen sinnessfär igen. När det lutar lite uppåt kortar jag steget lite och saktar ner lite lite och då blir gatan framför mig tom en kort stund innan det kommer mer löpare bakifrån. Jag kollar på gps:en och konstaterar att det egentligen går för fort, men det känns bra så jag låter benen fortsätta att diktera farten.


Fortsättning följer..

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post69

Swiss alpine marathon

Swiss alpine 78 km 2010Posted by Laila Sun, July 25, 2010 16:07:22
Ja, hux flux, hastigt och lustigt (hoppas jag) så är jag anmäld till Swiss Alpine maraton.

"78.5 km +/-2260 m
The biggest mountain ultramarathon in the world, and the ultimate challenge. 21 km of the race is on high alpine terrain, the highlight being the Panorama Trail (a narrow and, in parts, exposed mountain path) at an altitude of 2,600 m."

Med ingen varsel alls fick jag ledigt av världens bästa chef och i morgon åker vi. Det hade ju absolut sin fördel med att inte veta någonting om att jag skulle springa tävlingen nere i Schweiz för jag kunde ju inte bli nervös mer än sju dagar i förväg och nervös.. ja, det är jag. Nackdelen är ju att om jag hade velat ladda max inför nästa lördag skulle jag inte ha kört så hårt under den gångna veckan, men jag ska absolut åka ner och försöka göra mitt allra bästa.

För två år sedan sprang jag mitt första maraton och det var den så kallade K42 varianten av tävlingen så den delen av banan har jag sett. Det är en stor fördel för mig att känna terrängen. Man vet ju liksom vad man har att förvänta sig. Den "backiga" delen av banan oroar mig inte alls, det är de första tre milen som jag inte vet någonting om alls som gör mig mest nervös. Eller tja.. Vad är jag nervös för egentligen?

Sen ser ju vädret för tillfället ut att bli tråkigt. Regn och kyla, vilket i värsta fall kan resultera i snö på de högsta delarna av banan. Mössa och vantar är så klart packade. Vilken kontrast mot värmen som varit!

Swiss Alpine är inget som stått på min önskelista. Jag vet inte riktigt hur det här gick till. Fast lite nyfiken har jag nog allt varit ändå på tävlingen. Men jag hoppas att det blir en jättebra träning inför CCC som faktiskt är mitt mål för i år. Och det närmar sig också med stormsteg. Nu behöver jag ju inte vara nervös för det på några dagar! :-) Och visst åker vi ner för att ha kul. Krister är mest eld och lågor. Ska bli skönt att slappa på hotell kommande vecka och inte behöva tänka på några plikter alls.

Swiss alpine marathon

  • Comments(1)//trainingchamp.ojefelt.se/#post64