LL:s träningsverk

FlyttMars

Posted by Laila Sat, April 09, 2011 16:38:29

Kära läsare!

För en vecka sedan hände något med min blogg. Det var dessutom tyvärr tredje gången på lika många veckor. Den här gången var det betydligt sämre än de tidigare gångerna. Inte mindre än tio dagars bloggande försvann plus era kommentarer och ytterligare lite ändringar jag gjort på bloggen.

Vad ännu värre är att på denna vecka som nu gått har min bloggleverantör inte klarat av att återställa det förlorade datat. Jag väntar på en backup och jag väntar på besked. Men den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Jag ger upp på egen domän och flyttar till

http://trainingchamp.blogspot.com


där ni jättegärna får fortsätta att följa min träning och mitt tävlande.

Vad som händer med den här sidan vet jag inte i dagsläget. Den som lever får se. Men att försöka blogga på ett webhotell där inlägg oförklarligt försvinner och inte går att återskapa på en vecka känns meningslöst. Billigt är bra sägs det men kanske att gratis är bäst.

Välkommen att hänga med till min nya adress.


Laila




VårteckenMars

Posted by Laila Wed, March 23, 2011 11:39:15

Igår var det riktigt skönt. Och jag kan bara instämma med Mikael ”In to the wild”: så har det äntligen hänt. Det blev en löprunda med sommar tights! Fast jag kan väl erkänna att jag sprang med det en gång i vintras också om än att det var lite kallare då. Igår blåste det ändå lite snålt och i motvinden uppför Skräddarbacken blev det svalt, men det var så skönt att springa mer ”lättklädd”. Jag hade dagen till ära också mina ”springa-fort-skor”. Är det fler än jag som känner sig fjäderlätt när man slipper långkallingar och tjock jacka, buff och vantar?

Efter en veckas löpuppehåll på grund av förkylningen var det tungt att springa igen. Jag hade inte riktigt rätt känsla i steget. Det som oroar dock är min hosta som fortfarande låter ganska ”djup” och envist vägrar att ge sig. Nu vill jag bli helt frisk igen!

Och gissa? I morse såg jag blommande krokusar i rabatten!

BilderMars

Posted by Laila Tue, March 22, 2011 20:09:30

Blog image
Före klättringen uppför Njupeskär.

Blog imageSnöyra på väg uppför första replängden.

Blog image
Blog imagePå toppen av replängd två.

Blog imageOvanför fallet.

Samtliga foton: L. Svens

IsklättringMars

Posted by Laila Mon, March 21, 2011 19:32:28

Det är cirka två kilometer att gå från parkeringen upp till Njupeskär. Vi, jag och min klätterpartner Lars, går i lagom tempo. Jag vill inte bli för varm och jag vill helst inte dra i mig mer kalluft än nödvändigt. Hostan låter fortfarande inte alls bra. Himlen är täckt av tunna slöjmoln och det är inte alls lika varmt som i går. Det blåser också. Inte särskilt kallt men ganska hårt så det gäller att vara vindtät! Det är en sagolik promenad upp genom den trolska granurskogen. Jag spanar ivrigt efter strömstare i bäcken och lavskrika bland träden men idag får jag hålla tillgodo med klättringen.
Vi är här för att hacka oss uppför Njupeskärs frusna vatten. Färgen är verkligen djupt isande blå på fallet. Det ser otroligt imponerande ut där det reser sig som en vägg längst in i kanjonen. Jag har klättrat här flera gånger förut och det är något alldeles speciellt. Omgivningen är verkligen imponerande där bergväggarna reser sig höga runtom isen. Och så tar man sig sakta högre och högre upp för att tillslut komma upp på fjället ovanför fallet.

Idag, (söndag), är förhållandena riktigt bra. Det man kanske kan klaga lite på är snöfallet. Ja, snöfall och snöfall. Snön som föll i slutet på veckan som ligger ”lös” uppe på fjället yr runt och samlas så småningom ihop och förs som i en tratt rakt ner över fallet. Rakt över oss. Jag kan dock inte klaga. Jag har buffen som tätar i nacken och så har jag mitt ”franska-kravall-polis-visir” nerfällt. Men lössnön lägger sig tät på vantarna och jackan. Jag måste skada den av mig ibland.

Lars hojtar från standplatsen, som han gör lite knappt halvvägs upp, att det är en fin hylla att stå på där. Sen är det min tur. Utrustad med isyxor i händerna och stegjärn på fötterna tar jag mig långsamt upp. Steg för steg. Jag känner att jag klättrat alldeles för lite i vinter. Jag har hyfsad teknik, men är lite nervös och håller alldeles för hårt i isyxorna. Och det är verkligen inte bra för det tar kraft. Mycket kraft. Jag har också med flit låtit bli att knyta skosnöret på storskorna ordentligen, orolig för att foten ska bli skadad igen. Det resulterar i att jag nästan ”kliver ur” skorna ibland. Det resulterar också i att jag får kramp i vaderna. Och första replängden är riktigt brant. Jag får verkligen tänka teknik. Måste planera hur jag placerar fötterna och yxorna. Trots det känner jag mig alldeles ”slutdarrig” när jag kommer upp. Där stirrar jag misstroget på ”den fina hyllan”. Den är kanske sex-sju centimeter bred, men ganska lång. Och jag kommer inte att stå bekvämt, men jag klättrar tacksamt upp på den. Slipper i alla fall hänga i selen när jag står där så även om jag nästan domnar bort i högerfoten så är det inte alltför illa. Jag har varit med om standplatser där man helt enkelt bara hängt i isskruvarna vilket inte är helt bekvämt eller trevligt.

Jag står där på hyllan mitt på isen och njuter av utsikten. Jag ser milsvitt ut över slättlandet som badar i solljuset. Omgivningen är fantastiskt vacker. Ibland knakar det till i hela isen av spänningar och om jag lägger örat närmare isen hör jag hur vattnet forsar någonstans långt bakom den blå fasaden. Jag följer också intresserat Lars framfart ovanför mig. Ibland slår han loss stora issjok som far ner över fallet bredvid mig med ett svoshande. Jag kan se vart det är lite besvärligare genom att noggrant följa hans rörelser. Han rör sig lugnt och tryggt ur mitt synfält och försvinner sedan i solskenet långt ovanför mig. Ett korppar och en falk blir osams och deras gälla skrin fyller hela klyftan där de flyger mot varandra och försöker se farligast ut. Det är ett skådespel alldeles framför mina ögon. Tyvärr har jag inte möjlighet att fotografera dem då jag säkrar Lars på väg upp mot toppen.

Sedan är det min tur. För ett ögonblick stannar jag upp och begrundar livet. Jag ser ner och tänker att jag är höjdrädd. Men jag vill insupa synen av isen under mina fötter. Jag vill se. Och jag är inte rädd. Jag vill verkligen vara närvarande. Känna! Njuta av varje ögonblick. Att optimera livets alla höjdpunkter. Öppna mina ögon och mina sinnen för nuet. Inte hasta vidare och ha så fullt upp med att göra, att jag inte egentligen hinner vara där. Jag vill minnas. Nu står jag alldeles still och bara är. Låter blick svepa över isen, över ravinens botten långt under mig, uppåt, neråt. Liksom svävandes mitt mellan himmel och jord. Och låter bara tankarna vandra fritt. Andas. Lugnt. Jag har tekniken. Jag kan klättra. Jag älskar det här! Det är här jag vill vara just nu.

Och sedan klättrar jag. Det finns inget annat som liknar isklättring. Inte ens i närheten. Det är en total upplevelse. Och det är det jag verkligen älskar med isklättringen. Alla faktorer måste vara där. Styrkan, uthålligheten, tekniken, den mentala biten och koncentrationen. Om en sak inte finns där så funkar det inte. Och isen är fin här. Yxorna sitter. Stegjärnen sitter. Jag inbillar mig när jag tittar upp för ett ögonblick att det ska bli läskigt när jag ska traversera runt ett hörn, men det är en bara en säker förflyttning i taget. En yxa, en fot, nästa fot, nästa yxa. Foten igen. Och det går så bra. Jag hör bara min egen tunga andhämtning och så vinden. Vinden på fjället ovanför mig. Flow. Det jag söker. Jag gläds av att jag kan. Jag ler. Jag är verkligen här. Nu. Och så är jag uppe i solen. Kalfjället kommer fram i mitt blickfång. Växer på längden till en vindpinad vidd ju högre jag kommer. Jag vänder mig om och tittar ner. Det är skönt men på ett vis lite dystert. Det är slut. Jag är uppe över kanten. Det var en upplevelse. Och jag känner mig lyckligt lottad. Nu kan jag efter en lyckad dag vända hemåt. Till ett varm och trygg famn hos maken. Jag har det bästa av två världar. Jag har allt.

Vi snöpulsar upp den sista biten till bron över ån och därifrån tar vi oss runt och kanar ner från fjällsidan där ravinen är som minst brant och tar oss åter ner i skuggen under fjället. Vi hämtar våra ryggsäckar vid fallets fot och vandrar så upp till vindskyddet. Nu blåser det rejält men vi har lite lä och sitter i solen och äter varsin matsäck. Jag äter ostsmörgåsarna som Krister har brett åt mig på morgonen. Livet är underbart.

Njupeskär - Sveriges högsta vattenfallMars

Posted by Laila Sun, March 20, 2011 22:04:15

Blog imageNjupeskär är Sveriges högsta vattenfall. Med en total fallhöjd på cirka 125 meter och högsta fallhöjd (fritt fall) på cirka 70 meter är Njupeskär en fantasktisk syn och en förtrollande naturupplevelse.

Blog imageFöre klättringen.

Blog imageKlättring.

Blog image"Det här är en bra standplats. Det finns en hylla att stå på!" "Ja, du får plats med halva din ena fot och jag får plats med halv min ena fot!"

Blog imageOvanför fallet på Fulufjäll efter klättringen.

FörkyldMars

Posted by Laila Sat, March 19, 2011 17:19:32

Det har varit mycket tävlingsberättelse den här veckan och mycket lite träningsskriverier och det finns mer än en orsak till det. Förutom att skriva ner upplevelserna från Gran Canaria så är det så också att jag sitter här hemma i soffan och längtar. Huvudet är tungt, öronen susar, näsan är täppt och hosta skakar min kropp med ojämna mellanrum. Jag är helt enkelt förkyld. Idag är jag trots allt lite bättre än i går och det märks inte minst på att idag börjar jag känna mig lite rastlös. Igår var det helt ok att ligga för ankar och faktiskt bli uppassad. Idag känns det lite jobbigt. Fortfarande finner jag mig i mitt öde men jag börjar bli orolig. Både i huvudet och fötterna. Jag vill ut. Jag vill springa.

PunktTävling

Posted by Laila Sat, March 19, 2011 10:21:53

Sammanfattning Transgrancanaria 123

Direkt efter loppet sa jag åt Krister att det var den sista tävlingen jag sprungit och det kom från hjärtat. Kanske kom känslorna utifrån det att jag aldrig någon gång under loppet kände någon glädje eller tyckte att det var kul. Inte så att det inte var fin miljö, för det var ett otroligt sceneri och jag skulle absolut inte vilja ha det ogjort. Men måhända var det förväntningarna som förstörde upplevelsen. Jag hade längtat så efter att kunna springa på foten igen, efter skadan eller ska jag säga trots skadan.

Jag jämförde också Transgrancanaria med tävlingen i alperna, CCC, där vi sprang i regn, snöblandad regn, mörker, dimma och en isande vind i princip hela tävlingen igenom. Nu tänkte jag att vi var långt söderut och skulle springa i om inte sol så åtminstone i värme. Regnet som kom i två omgångar varade sammanlagt i timmar. Jag var förberedd men ändå grymt besviken. Att jag sedan läst fel och missat att vi skulle upp på nästan 2000 meter sammanslaget med det att elevationskurvorna vi fått ut inte stämde blev som besvikelse på besvikelse. Hade jag vetat från början och kunnat ställa in mig på det hade jag sluppit bakslag. Jag blir allt som oftast även på träning trött och slut strax innan vi är hemma, oavsett längd på passet. Jag orkar det jag har föresatt mig att orka men inte mer. I sanning något jag borde träna på.

Banan i sig kändes också ganska meningslös. De 27 extra kilometrarna mot 96 km banan tillför inget mer än sträcka och höjd. Om jag skulle göra om det? Ja, faktiskt skulle jag kunna göra det. För att få en bättre resa. Kanske en bättre tid. Men jag skulle faktiskt inte rekommendera loppet. Inte 123:an men väl 96. Man behöver kanske inte alltid vara värst? Det är trots allt en fantastisk upplevelse och en galen idé att starta på sandstranden och runda den södra udden och sen korsa hela ön och komma upp vid Roque Nublo och Pico de Las Nieves och sedan gå i mål på stranden på den norra delen av ön. Det är en erfarenhet jag sent kommer att glömma och den hittills absolut jobbigaste tävlingen jag genomfört.

Blog image

Transgrancanaria - målgångTävling

Posted by Laila Fri, March 18, 2011 15:52:16

Vi kommer ut strax efter de tre spanjorerna från kontrollen i Teror men återigen försvinner de framför oss. Banmarkeringarna följer gatan genom byn som med en svag uppförslutning slingrar sig på bergssidan. Vi springer in genom en grind till något som ser ut som att i dagsljus kunna vara en fin och välskött park. Inget av det där spelar längre någon roll. Jag känner bara att snart måste vi vara i mål om jag inte ska somna springandes/gåendes/ståendes. Känner mig svimfärdig av sömnbrist. Sen, tack och lov, upphör regnet. Men vi svänger ut från parken och återigen blir stigningen brant. Skratta eller gråta? Det känns bara uppgivet. Det känns som att det är en högre makt som driver med oss. Man har verkligen ansträngt sig för att skicka oss uppför varenda bergsknalle som går att uppbåda på hela denna fördömda ö! Uppåt uppåt! När det slutligen planar ut kommer vi in på en lerig stig. Är det inte det ena är det det andra. Där uppe på åsen går det att undkomma leran genom att springa på sidan, men ganska snart när det börjar gå neråt, och på vissa ställen brant neråt, är det förenat med ”benbrytarfara” att springa. Stigen är som ett stråk av gegga nerför berget. Vi kommer ifatt de tre igen, som inte uppskattar underlaget. Jag är inte så orolig för att halka eller trilla och slå mig. Jag vill bara ner! Jag vill i mål! Jag vill sova! Trots en urusel teknik så tvekar jag inte en sekund när jag glisserar ner i geggan. Krister hittar en gren att stötta sig med. En teknik som visar sig vara sämre än min. Men vi håller tempot uppe neröver och lämnar spanjorerna bakom oss. Det blir en liten minikick som piggar upp mig lite. Och efter att ha slinkit lite hitåt och lite ditåt men mest neråt en god stund tar vi oss hela, men inte rena, ner och ut på en väg. Väl i ”trygghet” får vi en mindre glad överraskning. Leran sitter som en smäck på skorna. Vi skakar och sparkar och skrapar men leran sitter som superlim. Tillslut, med hjälp av stenar och en skarp kant med en lastpall som ligger slängd efter vägen, lyckas jag i alla fall något så när få bort det värsta av geggan från skorna. Det är lustigt för man ser leriga spår längs vägen och förstår att de närmast tävlandes före oss rönt samma öde. Jag försöker skölja av leran i en vattenpöl med föga lyckat resultat. Det som är kvar får bli kvar resonerar jag. Jag skrattar trots allt lite gott åt det dråpliga i hela situationen.

Men när vi lämnar den lättsprungna asfaltvägen och kommer ut på en grusväg så fastnar skrattet i halsen. Lervällingen fortsätter. Eller välling och välling. Det är mera som tjock gröt. Och bredvid vägen växter högt gräs och buskar och gör det omöjligt att springa där. Det är bara vägen som det över huvudtaget går att ta sig fram på. Först försöker jag att ”smyga” på sidan av vägen. Hoppa på tuvor och leta den bästa vägen, men det tar för mycket ork. Ork som jag inte har. Vi kommer ifatt fler löpare som precis som vi försöker att undvika vägen till varje pris. Men för varje gång man får ner skorna i leran är ”superlimsgeggan” där igen. Det är helt galna förhållanden. Jag får som platålöparskor och det går absolut inte att få av leran. Återigen försöker jag skaka och sparka. Trampa bort det. Stryka skorna i gräset. Plaska av dom i pölarna, men det hjälper bara inte. Först blir jag irriterad. ”Men vad i all världen?” Sen blir jag förbannad. ”Va FAAN?” Sen blir jag alldeles matt och det känns som om jag skulle vilja sätta mig ner och gråta i förtvivlan. ”Åh! Suck! Jag orkar bara inte mer nu!” Men hallå! Inget av det där skulle ju hjälpa oss. Att sätta sig ner är nog lika med att ge upp. Inte komma upp igen. Tillslut bryr jag mig inte. Jag marscherar på. Förbi de andra löparna rakt fram genom geggan. Det går inte att bry sig. ”Bring it on!

Det lutar stadigt neråt nu och tillslut kommer vi ner i botten på en uttorkad flodbädd. Om vi vore pigga skulle det säkert att gå att springa. Nu går vi. Det är runda stenar överallt och det är knappt att det går att ana en stig här. Vi flackar lite fram och tillbaka och letar efter det bästa och lättaste vägvalet men det känns som att det är same same. Krister är den piggare nu och leder vägen. Jag följer honom med nedsänkt huvud. Det känns mer som sömnbrist än ”ork”brist. Ibland tittar jag upp och låter pannlampan svepa över ravinen i jakten på banans reflexmarkeringar. Skulle ju bara fattas att vi gick fel också! Jag känner mig som i dvala. Ingen skvalradio längre i mitt huvud. Inga tankar. Det är tomt. Jag tappar också känsla för sträcka. Tid. Det är mörker runt omkring. Stenar under våra fötter. Det är som jag har stängt av alla funktioner utom benens rörelser. Ibland säger jag något. Lite för att peppa Krister framför mig, men också för att tala om för honom att jag faktiskt är kvar bakom honom. Att jag inte stupat. Det jag dock registrerar av omgivningen är lukten. Den illaluktande stanken av avlopp. Jag antar att det ligger hus och byar ovanför oss i mörkret som helt sonika släpper sitt kloakvatten rakt ner här. Det som inte syns finns inte. Men vi tar oss fram där nere och lider av det. Här kunde man sannerligen ha önskat sig en annan bansträckning. Jag vet inte hur länge vi är där nere. Så småningom blir kanterna mindre höga och vi ser bebyggelse runt omkring oss. Men vi får fortsätta där nere i flodbädden i vad som känns som ytterligare en evighet innan vi tillslut tvärt blir visade uppför en brant asfaltväg genom en by.

Och så kommer vi fram till Tenoya. Sista kontrollen sju kilometer före mål. Även där verkar supportpersonalen helt ointresserade av oss men de flyttar i alla fall på sig så vi kan plocka för oss av det som bjuds. Jag är inte sugen på nått. Dricker cola och äter ost i vanlig ordning. Vi är ju ändå snart framme vid målet. Sent om sider. Men jag bryr mig inte längre om tid. Jag kommer att vara lycklig bara vi tar oss tillbaka till Las Palmas. Och härifrån bestämmer vi oss för att springa hela vägen till målet. Det är ju liksom bara spurten kvar. Finns ingen anledning att hushålla med krafterna längre.

Banan går lite uppåt, där går vi. Krister springer men jag går med långa kliv (så långa det nu går med korta ben). Annars springer vi. Och ju närmare målet vi kommer desto fortare springer vi. Mest går det neråt och där är det lätt. Vi får lite asfalt, lite stig, lite grusväg, lite gegga och en gång får vi leta efter vägen. Som en liten sammanfattning av tävlingen. Och långsamt närmar sig kustlinjen och lysena från Las Palmas. Vi spanar efter det lilla fyrtornsliknande domen ovanpå Auditorium, den stora konserthallen vid Las Canteras stranden, där vi ska gå i mål.

Vi håller mycket gott tempo de sista kilometrarna. Vi springer förbi inte mindre än åtta andra löpare, som ingen verkar vilja spurta mot oss och jag känner mig vansinnigt pigg med tanke på tiden vi varit ute. Och trots att klockan är över 2 på natten står det ganska mycket folk vid målområdet. De hurrar och ropar när vi närmar oss. Men den där lyckan jag har känt i andra målgångar, den uteblir. Hand i hand med maken springer jag upp på målpodiet och får posera för ett foto. På nått vis känner jag mig lite snopen men måhända är det sömnbristen som gör det? Jag kommer in som nia av 22 bland damerna och totalt plats 142 (282 startande). Vi tar lite att äta och lite att dricka och så fortsätter vi längs strandpromenaden tillbaka mot hotellet. Vi är lite stela och går kanske lite stappligt men det spelar inte längre någon roll. Nu är det gjort. Från stranden i söder till stranden i norr på 26 timmar och 17 minuter.