LL:s träningsverk

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Transgrancanaria - Roque Nublo

TävlingPosted by Laila Wed, March 16, 2011 21:32:48

Banan delar på sig. De som ”bara” springer 96 kilometer får fortsätta rakt, vi andra, de tuffaste smiley, svänger tillbaka för de extra 27 kilometrarna. Vi springer fortsatt genom glesa tallskogar med ett sagolikt scenario runt omkring oss. Det går lite uppåt och lite neråt. Banan ringlar sig framåt under våra fötter. Efter ett tag inbillar jag mig att vi är på väg mot banans högsta punkt och väntar otåligt på att få se Roque Nublo, klippan i molnen (fritt översatt), dyka upp någonstans framför oss. Det börjar också bli varmt. Eller rättare sagt det blir för varmt nästan på en gång. Vi försöker att dricka ordentligt och både min och Kristers magar kurrar ordentligt nu också. Vi har inte bara missat frukost. Det är snart dags för lunch! Jag känner mig lite som Pippin i ”Sagan om ringen”. ”What about second breakfast?” Men jag ska inte klaga och säger inget om det. Vi äter lite bars och russin. Och jag kan bara hylla mina superbra löpartights. Inte bara att de håller regnet och kylan kontrollerbara. Sidfickorna gör livet så mycket enklare. Att slippa ta av sig ryggan och rota fram saker i den spar mycket energi och framför allt blir det ju av. Det är så enkelt att strunta i att äta annars då jag tänker att vi nog snart kommer till nästa kontroll.

Men sen börjar vi springa neråt. Lite förvirrade läser vi in oss på elevationsprofilen och får inte ihop det med sträckan vi sprungit. Något är lite fel. Och det går mer och mer neråt. Jag börjar misströsta. Det är varmt. Jag är hungrig. Börjar bli lite trött i benen. Backarna börjar kännas lite. Brant neråt är ju inte mycket bättre än uppåt. Jag känner att ovissheten inte är bra för mitt psyke. Vart har Roque Nublo tagit vägen? Vart har 62 kilometers kontrollen tagit vägen? Finns ju inte minsta antydan till att vi ens är på väg mot högsta punkten! Tvärtom. Vi är helt klart på väg neråt i den djupaste dalen. Och mycket riktigt springer vi en stund senare över en lång damm i dalbottnen. Och vid det laget har jag tappat räkningen över dammarna vi sprungit över. Tvivel mal ner min ork och entusiasm. Det är underligt vad psyket kan göra med prestationsförmågan!

Stigningen på andra sidan börjar och vi kommer in i en by. Precis i utkanten ligger en bar som just har öppnat för dagen. Saken är klar. Vi sitter en kort stund i skuggan och avnjuter en cola som vi delar på jag och maken. Jag saknar superlativ! En stund av lycka! Det är vi. Han och jag. Klarblå himmel. Sol. Vi är (relativt) pigg och glada. Lediga. Gör det vi vill! Dricker en cola. Det är de enkla tingen i livet som gör oss lyckliga.

Vi skapar en liten trend för av alla de löpare vi ser stannar alla efter oss och handlar. Bra dag för affärerna i den baren!

Vi följer asfaltsvägen genom byn. Vi möter en gammal man på vägen som långsamt rör sig utmed husen. Han tittar lite ointresserat på oss. Han tycker nog att vi är bra galna som rest så långt för att springa här genom hans lilla obetydliga by. Hans liv är så lugnt och annorlunda mot våra. Troligen är han helt förnöjd med livets gilla gång. Ännu en påminnelse om att vi kanske bättre ska uppskatta det vi har? Och vi har ju så mycket!

Vi svänger tvärt av vägen. Upp mitt i den branta terrängen. Återigen får benmusklerna börja jobba hårt. Bergssidan ligger rakt mot solen. Men jag trivs. Gillar att GÅ i uppförsbacke. Känns vilsamt i det tempot vi håller. Men Krister klagar på värmen och hans steg är inte längre helt rappt. Jag håller nu noggrant tiden för vätska och är enträgen med att få honom både att dricka och äta. Uppförsbacken är inte alltför lång och snart planar det ut och där dyker 62 kilometers kontrollen vid Presa de las Niñas upp. Det är en vattentank utdragen mitt i ingenstans. Det står ett gäng militärer där och hjälper oss att fylla på våra vattenflaskor. Det är allt vi får där. Själv blir jag så upphetsad och glad av att vi ÄNTLIGEN har kommit dit att jag nästan missar att springa över tidtagningsmattan. De vinkar mig tillbaka.

Jag känner mig återigen upplivad och vi gnager i oss lite müslibar och dricker ordentligt. Nu går stigen ånyo uppåt ganska brant. Men vi kommer inte långt förrän det hugger i min fot. Inte en gång utan en total smärtupplevelse. Jag känner direkt att det inte kommer att hålla. Vi sätter oss ner på varsin sten längs stigen och vi äter energikaka den här gången och jag trycker i mig två smärtstillande tabletter. På nytt rör vi oss uppåt längs stigen. Det hugger till i foten emellanåt och jag anstränger mig för att inte halta av rädsla för smärtan. Att bryta finns inte på världskartan. Jag har inte en tanke på det. Finns bara en väg tillbaka till Las Palmas och det är med hjälp av mina egna fötter. När det planar ut lite får vi nästa bakslag. Långt borta, i fjärran dis, ser vi Gran Canarias berömda landmärke, Roque Nublo. Jag bara häpnar och vi försöker ännu en gång att jämföra vår verklighet med elevationsskissen. Det stämmer bara inte.

Terrängen går lite böljande upp och ner men mest upp. Och sakta men säkert kommer vi närmare och närmare. Känns lite grann som en evighet där vi bara knogar på, fram genom ett vidsträckt landskap.

Vid 70 kilometer kommer vi till den fjärde kontrollen. Även här får vi lite enklare tilltugg. Själv känner jag att jag hade velat ha mat. Riktig mat. En rejäl energikick, men i stället blir det banan och ost. Jag dricker också två muggar med cola och fyller på en av mina flaskor med både vatten och resorb. Jag har under rådande omständigheterna känt mig förhållandevis pigg den senaste milen och ändå får jag all uppmärksamhet: ”Do you feel good?” Jag känner mig lite lätt förnärmad. De måste ta miste mellan min bleka skandinaviska hy och utmattning!

Här börjar den sista stigningen upp mot banans högsta punkt och det är med tillförsikt, nyfikenhet och ett stort mått av lättnad som vi går ut från kontrollen. Vi tar oss fram i ett landskap som man verkligen ser att det är en gammal vulkan. Stora klippformationer runt omkring oss bildar en kittelformad passage vi ska upp genom.

Helt plötsligt blir jag alldeles överrumplad. Måste bara hojta till åt Krister. Efter 14 timmar, så byter ”skvalradion” i mitt huvud låt. Efter att ha hört Mando Diao sedan start kommer det som en glad överraskning när jag får ny musik att lyssna på. Nu blir det Aha:s ”Butterfly butterfly”. Krister tittar lite oförstående på mig. Han inser inte det trevliga i det hela. Han har nog fullt upp med tävlingen! smiley

Efter en kort och lätt ”klättring” tar vi de sista stegen upp på topplatån och om vi inte hade varit mitt i en tävling hade det varit trevligt att stanna här en stund, som tusentals turister gör varje år, och beundra den 80 meter höga monoliten. Det är lätt att förstå att man i äldre tider höll detta som en helig plats. Nu skyndar vi oss bara fram och ”stämplar” och vänder sedan tillbaka samma väg vi kom. Vi har nu varit på väg i 14,5 timmar.

  • Comments(0)//trainingchamp.ojefelt.se/#post181