LL:s träningsverk

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Transgrancanaria - på väg

TävlingPosted by Laila Mon, March 14, 2011 21:47:04

Det är som vanligt i starten. Folk knuffas och vill fram. Fortast. Som om det spelar någon större roll i ett lopp som detta om man kommer ut ur startfållan på en minut eller två? Jag försöker att ignorera att jag blir puffad lite hitåt och lite ditåt. Jag vet ju att det är fel att lägga energi på sånt, men samtidigt är det svårt. Jag längtar till ensamma timmar längs banan. Där jag får vara i fred med mina tankar. Alldeles vid start är publikleden täta men vi kommer inte många meter förrän de tunnas ut och snart ligger hurraropen och ljuden från staden bakom oss.

Nu är det bränningarna som hörs. De rullar sakta in över sanden. Många har plastat in sina ben och fötter för att inte bli blöta. Men jag, och de flesta med mig, väljer att försöka undvika vattnet. Men rätt som det är kommer en förlupen våg och jagar löparskor upp på stranden och jag blir återigen irriterad. Man tycks till varje pris vilja undvika vattnet och ibland blir man helt sonika påsprungen. Ibland nästan faller jag på ändå när jag åker på rejäla tacklingar. Sur är nog rätta ordet. Jag fräser till. Om de åtminstone sa förlåt men nej. Vissa verkar helt stirriga på att ta sig fram. Återigen kan man undra om man verkligen tror att man kan vinna en ultratävling på 123 kilometer de första kilometrarna?

Det frasar i kläder och ryggsäckar och framför mig ser jag flerdubbla led med röda baklampor. När jag vänder mig om har jag en liknande syn med nu är det vita framlysen. Det ser lite underligt men lite fränt ut med alla lampor som guppar upp och ner. Precis som om vi alla låg i vattnet och red på dyningarna. Vilken syn!

Vi springer längs sandstranden runt hela Maspalomas, knappt fem kilometer. Behöver jag säga att det var sandigt? Ibland suger det i fötterna så det blir riktigt jobbigt att springa och ibland blir det bara snustorrt och fötterna slinger iväg än hit och än dit när jag försöker trycka ifrån i den lösa sanden. Det känns verkligen superjobbigt. Två gånger ber jag Krister att sakta ner. Jag är lite rädd, eller mycket, för att förlora honom ur sikte. Jag misstänker att i det scenariot kommer vi inte att ses mer förrän vid målet. DET känns inte som någon uppmuntrande tanke. Men det känns som om det går för fort för mig. Och ändå blir vi omsprungna hela tiden. Det gör mig egentligen ingenting. Jag vet att jag är långsam men jag håller i längden! Men ändå!

Jag har sprungit här många gånger förut. Och jag älskar synen av Faro de Maspalomos, fyren på Europas sydligaste punkt, där den dyker upp bakom sanddynerna när vi rundar udden. I natt ser vi bara ljuset där det stadigt och tryckt lyser ut över ett mörkt hav i en regelbunden svepning. Någonstans har jag hört att till och med självaste Christopher Columbus lär ha passerat här!

Sen kommer vi ut på andra sidan sandöknen. Jag har i vanlig ordning klätt mig för varmt och när maken tömmer sanden ur skorna byter jag till kortärmat och knölar ner jackan i ryggsäcken också. Själv är jag kanonnöjd med mina damasker och inte ett endaste litet sandkorn finns i mina skor. Men sen har jag till skillnad från vissa andra inte gjort hål i dem heller! ;-) Passar på att dricka en rejäl klunk vatten. Det gäller att börja i tid även om det inte är så varmt i natten.

Sedan får vi vända stegen inåt land och börja den långa klättringen mot toppen. Vi får halvannan kilometer springa på cykelvägen ovanför kanalen, men när vi kommer fram till motorvägen vinkas vi ner i den, mer eller mindre, torra kanalen. Och här blir det på allvar terränglöpning. Det är hala stenar med alger och lösa vicklande stenar som vrider och vänder sig när man lägger tyngden på dem. Här gäller det att vara lätt på foten igen. Ibland springer vi genom obanade snår som river i kläderna och över sopor som man slängt ner i kanalen. På broarna vi passerar under står människor och blåser i tutor och hejar. Jag vinkar glatt. För en gångs skull känner jag mig rätt cool. Trots allt är vi bara knappt 300 startande i 123 kilometers klassen. Jag är en av dem! Så just där och då känner jag mig lite värd hyllningarna!

Till slut är vi borta från vägarna och bebyggelsen. Det är också glesare med folk runt omkring oss. Det känns bättre när vi ostörda kan hålla vårt eget tempo. Det blir lugnare för själen också. Man kan klart och tydligt höra sina egna tankar och ljuden från markerna runt omkring oss. En fågel som pip till, en porlande bäck och vinden i buskarna. Vi springer länge och väl längs en grusväg i en ravin. Man kan ana konturerna av åsryggarna långt ovanför oss i mörkret. Ibland när vi ligger bredvid varandra i varsitt hjulspår pratar vi. Om hur banan kommer att se ut längre fram. Vilken tid vi kan hålla. Hur spännande det ska bli, och vackert, att se vissa delar av banan. Tankarna på målgång finns inte. Det går inte att överskåda en så lång distans. Minst två gånger i timmer dricker vi och ibland tar vi något tilltugg. Lite ”Malin”s energikaka. Lite russin. Lite powerbar. Ibland är vi helt tysta. Springer bara tillsammans. Det räcker så. Och jag hör hela tiden musiken spela. Inne i mitt huvud. Min öronmask sitter som en smäck. ”Because I got no more tears to give you after this I’m gonna lock my heart and throw away the keys I hope my love will carry on My lord I won’t forget you when I am gone”. Jag bara älskar den där låten och jag vill otroligt gärna höra den live. Igen!

Sen böjar det att bli brantare och till slut måste vi börja gå. Vi löpare dras återigen ihop som ett gummiband. Vi springer där vi kan och går där det blir för mycket uppåt. En man alldeles framför mig faller på vägen och slår sig blodig i ansiktet. Det påminner mig om att lyfta på fötterna och kolla vart jag sätter dem. På vissa ställen stupar det brant ner alldels på sidan av vägen. Ett fall där är inte att rekommendera om man vill ta sig i mål på egna ben. Eller alls.

Vi vänder oss om och långt borta och redan långt under oss ser vi ljusen från Playa del Ingles och San Agustin. Det är något vackert och nästan lite magiskt med ljus i natten på långt håll. Det är svårt att ta blicken ifrån dem. Jag tittar och tittar. När kommer jag att se något liknande igen?

Och vi springer, går, äter och dricker.

Vi kommer till första kontrollen. Efter 30 kilometer. Det är lite upplyftande att det händer något som bryter av. Och upplyftande att vi kan pricka av den första fjärdedelen. Den första kontrollen. Den första etappen. Vi viftas fram till en vattentank och får hjälp att fylla flaskorna. Man pratar till mig på spanska. Det kunde lika gärna vara kinesiska eller hebreiska. Krister ska byta strumpor och jag slår mig tacksamt ner på den låga muren bredvid honom. Det är skönt att få sitta en kort stund och slappna av i benen. Jag börjar bli trött. Sovtrött. Sömnig! Klockan är nästan fyra på morgonen. Det är läggdags för länge sen! Det är de signalerna mitt huvud sänder mig.

  • Comments(3)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by LL Wed, March 16, 2011 14:14:21

Maria: Jag försöker. Men ibland är det svårt.

Leffe: Nej inte än. Men jag skulle vilja se ditt namn på anmälningslistan för K21 i Davos, http://www.swissalpine.ch/cms/k21-competition.phtml . Jag tycker att det skulle vara en jättebra utmaning för dig att anta. Då har du ett riktigt mål att kämpa mot! Och jag vet att du skulle klara det!

Posted by Leffe W Mon, March 14, 2011 22:27:57

Bra skrivet som vanligt Laila.
Om du visste vad sådana här berättelser inspirerar när man är nästan längst ned på motionsstegen.
Inte för att jag siktar på att springa sådana lopp, men det är berättelser som denna som jag tänker på när meter läggs till meter på löpbandet.
Bra jobbat till er båda, längtar till fortsättningen.
//Leffe W

Posted by Maria Mon, March 14, 2011 22:18:45

Håll dig vaken nu.