LL:s träningsverk

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Transgrancanaria - målgång

TävlingPosted by Laila Fri, March 18, 2011 15:52:16

Vi kommer ut strax efter de tre spanjorerna från kontrollen i Teror men återigen försvinner de framför oss. Banmarkeringarna följer gatan genom byn som med en svag uppförslutning slingrar sig på bergssidan. Vi springer in genom en grind till något som ser ut som att i dagsljus kunna vara en fin och välskött park. Inget av det där spelar längre någon roll. Jag känner bara att snart måste vi vara i mål om jag inte ska somna springandes/gåendes/ståendes. Känner mig svimfärdig av sömnbrist. Sen, tack och lov, upphör regnet. Men vi svänger ut från parken och återigen blir stigningen brant. Skratta eller gråta? Det känns bara uppgivet. Det känns som att det är en högre makt som driver med oss. Man har verkligen ansträngt sig för att skicka oss uppför varenda bergsknalle som går att uppbåda på hela denna fördömda ö! Uppåt uppåt! När det slutligen planar ut kommer vi in på en lerig stig. Är det inte det ena är det det andra. Där uppe på åsen går det att undkomma leran genom att springa på sidan, men ganska snart när det börjar gå neråt, och på vissa ställen brant neråt, är det förenat med ”benbrytarfara” att springa. Stigen är som ett stråk av gegga nerför berget. Vi kommer ifatt de tre igen, som inte uppskattar underlaget. Jag är inte så orolig för att halka eller trilla och slå mig. Jag vill bara ner! Jag vill i mål! Jag vill sova! Trots en urusel teknik så tvekar jag inte en sekund när jag glisserar ner i geggan. Krister hittar en gren att stötta sig med. En teknik som visar sig vara sämre än min. Men vi håller tempot uppe neröver och lämnar spanjorerna bakom oss. Det blir en liten minikick som piggar upp mig lite. Och efter att ha slinkit lite hitåt och lite ditåt men mest neråt en god stund tar vi oss hela, men inte rena, ner och ut på en väg. Väl i ”trygghet” får vi en mindre glad överraskning. Leran sitter som en smäck på skorna. Vi skakar och sparkar och skrapar men leran sitter som superlim. Tillslut, med hjälp av stenar och en skarp kant med en lastpall som ligger slängd efter vägen, lyckas jag i alla fall något så när få bort det värsta av geggan från skorna. Det är lustigt för man ser leriga spår längs vägen och förstår att de närmast tävlandes före oss rönt samma öde. Jag försöker skölja av leran i en vattenpöl med föga lyckat resultat. Det som är kvar får bli kvar resonerar jag. Jag skrattar trots allt lite gott åt det dråpliga i hela situationen.

Men när vi lämnar den lättsprungna asfaltvägen och kommer ut på en grusväg så fastnar skrattet i halsen. Lervällingen fortsätter. Eller välling och välling. Det är mera som tjock gröt. Och bredvid vägen växter högt gräs och buskar och gör det omöjligt att springa där. Det är bara vägen som det över huvudtaget går att ta sig fram på. Först försöker jag att ”smyga” på sidan av vägen. Hoppa på tuvor och leta den bästa vägen, men det tar för mycket ork. Ork som jag inte har. Vi kommer ifatt fler löpare som precis som vi försöker att undvika vägen till varje pris. Men för varje gång man får ner skorna i leran är ”superlimsgeggan” där igen. Det är helt galna förhållanden. Jag får som platålöparskor och det går absolut inte att få av leran. Återigen försöker jag skaka och sparka. Trampa bort det. Stryka skorna i gräset. Plaska av dom i pölarna, men det hjälper bara inte. Först blir jag irriterad. ”Men vad i all världen?” Sen blir jag förbannad. ”Va FAAN?” Sen blir jag alldeles matt och det känns som om jag skulle vilja sätta mig ner och gråta i förtvivlan. ”Åh! Suck! Jag orkar bara inte mer nu!” Men hallå! Inget av det där skulle ju hjälpa oss. Att sätta sig ner är nog lika med att ge upp. Inte komma upp igen. Tillslut bryr jag mig inte. Jag marscherar på. Förbi de andra löparna rakt fram genom geggan. Det går inte att bry sig. ”Bring it on!

Det lutar stadigt neråt nu och tillslut kommer vi ner i botten på en uttorkad flodbädd. Om vi vore pigga skulle det säkert att gå att springa. Nu går vi. Det är runda stenar överallt och det är knappt att det går att ana en stig här. Vi flackar lite fram och tillbaka och letar efter det bästa och lättaste vägvalet men det känns som att det är same same. Krister är den piggare nu och leder vägen. Jag följer honom med nedsänkt huvud. Det känns mer som sömnbrist än ”ork”brist. Ibland tittar jag upp och låter pannlampan svepa över ravinen i jakten på banans reflexmarkeringar. Skulle ju bara fattas att vi gick fel också! Jag känner mig som i dvala. Ingen skvalradio längre i mitt huvud. Inga tankar. Det är tomt. Jag tappar också känsla för sträcka. Tid. Det är mörker runt omkring. Stenar under våra fötter. Det är som jag har stängt av alla funktioner utom benens rörelser. Ibland säger jag något. Lite för att peppa Krister framför mig, men också för att tala om för honom att jag faktiskt är kvar bakom honom. Att jag inte stupat. Det jag dock registrerar av omgivningen är lukten. Den illaluktande stanken av avlopp. Jag antar att det ligger hus och byar ovanför oss i mörkret som helt sonika släpper sitt kloakvatten rakt ner här. Det som inte syns finns inte. Men vi tar oss fram där nere och lider av det. Här kunde man sannerligen ha önskat sig en annan bansträckning. Jag vet inte hur länge vi är där nere. Så småningom blir kanterna mindre höga och vi ser bebyggelse runt omkring oss. Men vi får fortsätta där nere i flodbädden i vad som känns som ytterligare en evighet innan vi tillslut tvärt blir visade uppför en brant asfaltväg genom en by.

Och så kommer vi fram till Tenoya. Sista kontrollen sju kilometer före mål. Även där verkar supportpersonalen helt ointresserade av oss men de flyttar i alla fall på sig så vi kan plocka för oss av det som bjuds. Jag är inte sugen på nått. Dricker cola och äter ost i vanlig ordning. Vi är ju ändå snart framme vid målet. Sent om sider. Men jag bryr mig inte längre om tid. Jag kommer att vara lycklig bara vi tar oss tillbaka till Las Palmas. Och härifrån bestämmer vi oss för att springa hela vägen till målet. Det är ju liksom bara spurten kvar. Finns ingen anledning att hushålla med krafterna längre.

Banan går lite uppåt, där går vi. Krister springer men jag går med långa kliv (så långa det nu går med korta ben). Annars springer vi. Och ju närmare målet vi kommer desto fortare springer vi. Mest går det neråt och där är det lätt. Vi får lite asfalt, lite stig, lite grusväg, lite gegga och en gång får vi leta efter vägen. Som en liten sammanfattning av tävlingen. Och långsamt närmar sig kustlinjen och lysena från Las Palmas. Vi spanar efter det lilla fyrtornsliknande domen ovanpå Auditorium, den stora konserthallen vid Las Canteras stranden, där vi ska gå i mål.

Vi håller mycket gott tempo de sista kilometrarna. Vi springer förbi inte mindre än åtta andra löpare, som ingen verkar vilja spurta mot oss och jag känner mig vansinnigt pigg med tanke på tiden vi varit ute. Och trots att klockan är över 2 på natten står det ganska mycket folk vid målområdet. De hurrar och ropar när vi närmar oss. Men den där lyckan jag har känt i andra målgångar, den uteblir. Hand i hand med maken springer jag upp på målpodiet och får posera för ett foto. På nått vis känner jag mig lite snopen men måhända är det sömnbristen som gör det? Jag kommer in som nia av 22 bland damerna och totalt plats 142 (282 startande). Vi tar lite att äta och lite att dricka och så fortsätter vi längs strandpromenaden tillbaka mot hotellet. Vi är lite stela och går kanske lite stappligt men det spelar inte längre någon roll. Nu är det gjort. Från stranden i söder till stranden i norr på 26 timmar och 17 minuter.

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.