LL:s träningsverk

LL:s träningsverk

alltid bäst när jag tränar ensam

Jag bloggar om ultralöpning & klättring men framför allt om träning.

Isklättring

MarsPosted by Laila Mon, March 21, 2011 19:32:28

Det är cirka två kilometer att gå från parkeringen upp till Njupeskär. Vi, jag och min klätterpartner Lars, går i lagom tempo. Jag vill inte bli för varm och jag vill helst inte dra i mig mer kalluft än nödvändigt. Hostan låter fortfarande inte alls bra. Himlen är täckt av tunna slöjmoln och det är inte alls lika varmt som i går. Det blåser också. Inte särskilt kallt men ganska hårt så det gäller att vara vindtät! Det är en sagolik promenad upp genom den trolska granurskogen. Jag spanar ivrigt efter strömstare i bäcken och lavskrika bland träden men idag får jag hålla tillgodo med klättringen.
Vi är här för att hacka oss uppför Njupeskärs frusna vatten. Färgen är verkligen djupt isande blå på fallet. Det ser otroligt imponerande ut där det reser sig som en vägg längst in i kanjonen. Jag har klättrat här flera gånger förut och det är något alldeles speciellt. Omgivningen är verkligen imponerande där bergväggarna reser sig höga runtom isen. Och så tar man sig sakta högre och högre upp för att tillslut komma upp på fjället ovanför fallet.

Idag, (söndag), är förhållandena riktigt bra. Det man kanske kan klaga lite på är snöfallet. Ja, snöfall och snöfall. Snön som föll i slutet på veckan som ligger ”lös” uppe på fjället yr runt och samlas så småningom ihop och förs som i en tratt rakt ner över fallet. Rakt över oss. Jag kan dock inte klaga. Jag har buffen som tätar i nacken och så har jag mitt ”franska-kravall-polis-visir” nerfällt. Men lössnön lägger sig tät på vantarna och jackan. Jag måste skada den av mig ibland.

Lars hojtar från standplatsen, som han gör lite knappt halvvägs upp, att det är en fin hylla att stå på där. Sen är det min tur. Utrustad med isyxor i händerna och stegjärn på fötterna tar jag mig långsamt upp. Steg för steg. Jag känner att jag klättrat alldeles för lite i vinter. Jag har hyfsad teknik, men är lite nervös och håller alldeles för hårt i isyxorna. Och det är verkligen inte bra för det tar kraft. Mycket kraft. Jag har också med flit låtit bli att knyta skosnöret på storskorna ordentligen, orolig för att foten ska bli skadad igen. Det resulterar i att jag nästan ”kliver ur” skorna ibland. Det resulterar också i att jag får kramp i vaderna. Och första replängden är riktigt brant. Jag får verkligen tänka teknik. Måste planera hur jag placerar fötterna och yxorna. Trots det känner jag mig alldeles ”slutdarrig” när jag kommer upp. Där stirrar jag misstroget på ”den fina hyllan”. Den är kanske sex-sju centimeter bred, men ganska lång. Och jag kommer inte att stå bekvämt, men jag klättrar tacksamt upp på den. Slipper i alla fall hänga i selen när jag står där så även om jag nästan domnar bort i högerfoten så är det inte alltför illa. Jag har varit med om standplatser där man helt enkelt bara hängt i isskruvarna vilket inte är helt bekvämt eller trevligt.

Jag står där på hyllan mitt på isen och njuter av utsikten. Jag ser milsvitt ut över slättlandet som badar i solljuset. Omgivningen är fantastiskt vacker. Ibland knakar det till i hela isen av spänningar och om jag lägger örat närmare isen hör jag hur vattnet forsar någonstans långt bakom den blå fasaden. Jag följer också intresserat Lars framfart ovanför mig. Ibland slår han loss stora issjok som far ner över fallet bredvid mig med ett svoshande. Jag kan se vart det är lite besvärligare genom att noggrant följa hans rörelser. Han rör sig lugnt och tryggt ur mitt synfält och försvinner sedan i solskenet långt ovanför mig. Ett korppar och en falk blir osams och deras gälla skrin fyller hela klyftan där de flyger mot varandra och försöker se farligast ut. Det är ett skådespel alldeles framför mina ögon. Tyvärr har jag inte möjlighet att fotografera dem då jag säkrar Lars på väg upp mot toppen.

Sedan är det min tur. För ett ögonblick stannar jag upp och begrundar livet. Jag ser ner och tänker att jag är höjdrädd. Men jag vill insupa synen av isen under mina fötter. Jag vill se. Och jag är inte rädd. Jag vill verkligen vara närvarande. Känna! Njuta av varje ögonblick. Att optimera livets alla höjdpunkter. Öppna mina ögon och mina sinnen för nuet. Inte hasta vidare och ha så fullt upp med att göra, att jag inte egentligen hinner vara där. Jag vill minnas. Nu står jag alldeles still och bara är. Låter blick svepa över isen, över ravinens botten långt under mig, uppåt, neråt. Liksom svävandes mitt mellan himmel och jord. Och låter bara tankarna vandra fritt. Andas. Lugnt. Jag har tekniken. Jag kan klättra. Jag älskar det här! Det är här jag vill vara just nu.

Och sedan klättrar jag. Det finns inget annat som liknar isklättring. Inte ens i närheten. Det är en total upplevelse. Och det är det jag verkligen älskar med isklättringen. Alla faktorer måste vara där. Styrkan, uthålligheten, tekniken, den mentala biten och koncentrationen. Om en sak inte finns där så funkar det inte. Och isen är fin här. Yxorna sitter. Stegjärnen sitter. Jag inbillar mig när jag tittar upp för ett ögonblick att det ska bli läskigt när jag ska traversera runt ett hörn, men det är en bara en säker förflyttning i taget. En yxa, en fot, nästa fot, nästa yxa. Foten igen. Och det går så bra. Jag hör bara min egen tunga andhämtning och så vinden. Vinden på fjället ovanför mig. Flow. Det jag söker. Jag gläds av att jag kan. Jag ler. Jag är verkligen här. Nu. Och så är jag uppe i solen. Kalfjället kommer fram i mitt blickfång. Växer på längden till en vindpinad vidd ju högre jag kommer. Jag vänder mig om och tittar ner. Det är skönt men på ett vis lite dystert. Det är slut. Jag är uppe över kanten. Det var en upplevelse. Och jag känner mig lyckligt lottad. Nu kan jag efter en lyckad dag vända hemåt. Till ett varm och trygg famn hos maken. Jag har det bästa av två världar. Jag har allt.

Vi snöpulsar upp den sista biten till bron över ån och därifrån tar vi oss runt och kanar ner från fjällsidan där ravinen är som minst brant och tar oss åter ner i skuggen under fjället. Vi hämtar våra ryggsäckar vid fallets fot och vandrar så upp till vindskyddet. Nu blåser det rejält men vi har lite lä och sitter i solen och äter varsin matsäck. Jag äter ostsmörgåsarna som Krister har brett åt mig på morgonen. Livet är underbart.

  • Comments(1)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Anders Sun, April 03, 2011 21:24:14

Har sagt det förut, och jag säger det igen: Du är för jäkla duktig på att skriva. En inspiration på flera plan m.a.o.